Förlossningsberättelse - När Leia kom

Jag tänkte skriva ner några rader om min senaste förlossning, som skedde den 10 maj 2013.

08:00 - Jag vaknade och kände på mig att detta var Dagen D. Ställde mig i duschen.

08:30 - Kände första värken.

09:30 - Eftersom det gått fort de tidigare två gångerna så ringde jag till förlossningen redan efter en timmes värkar (som ännu var rätt svaga men kom med 4 minuters mellanrum). Tjejen som svarade sade åt mig att komma in när jag ville, de hade ett rum redo för mig. Jag blev såå lättad, trodde nästan att de skulle be mig stanna hemma lite längre.

10:30 - Efter frukost körde sambon in oss till förlossningen. Värkarna hade blivit mer påtagliga men fortfarande inte ohanterliga. En uska (undersköterska) och en barnmorska tog emot oss, jag berättade att jag ville ha epidural eftersom jag inte fått uppleva en smärtlindrad förlossning förut. Barnmorskan mätte barnets hjärtslag och kollade värkarbetet, konstaterade att jag var 4 cm öppen men hade en cm kvar på "kanalen" som skulle utplånas innan det var "igång på riktigt". Barnmorskan trodde att det skulle ta lite tid så hon sade åt mig att gå och äta lunch.

11:30 - Äta lunch? Med värkar?! Jaja, tänkte jag och vi började gå mot restaurangen som låg alldeles nära. Det gick inte att gå fort med värkar varannan minut. Vi kom halvvägs.

12:00 - Värkarna tog i ordentligt och vi fick vända tillbaka till rummet.

12:30 - Nu var jag öppen 5 cm och kanalen var helt utplånad. "Nu är det igång på riktigt" meddelade barnmorskan. Jag bad om epidural men barnmorkan tyckte inte att det var dags än. Jag hade inte tillräckligt intensiva värkar än.

13:00 - Jag bad om epidural. Fick lustgas.

13:30 - Jag bad om epidural om och om igen men barnmorkan tyckte hela tiden att det var för tidigt. Uskan försökte hjälpa mig men fick inte gehör.

14 :15 - Nu var jag öppen 8 cm och barnmorskan berättade att hon hade kallat på narkosläkaren som skulle sätta epiduralen och hon började förbereda mig genom att sätta en droppingång i armvecket. Vid det här laget började jag undra hur det skulle gå till att sätta epiduralen med tanke på att jag hade så ont att jag inte kunde ligga still. Vid varje värk tog jag djupa andetag i lustgasen och vred mig mot sambon som klappade mig i pannan.

14:30 - Ett nytt team tog över, tre tjejer kom in i rummet samtidigt som narkosläkaren, kvar var även den tidigare uskan. I samma sekund kände jag hur krystvärkarna satte igång. Jag tänkte att "jag är ju bara öppen 8 cm" och vågade inte krysta utan höll emot. Narkosläkaren vände ut från rummet igen, nu var det ju för sent. Jag bröt ihop (fråga mig inte varför, jag förstod ju att det var för sent för epidural).

14:35 - "I stället för låta sådär så får du börja krysta i stället" sade en av de nya barnmorskorna som nu satt mellan mina ben med en tänd lampa bakom sig. Jag fattade ingenting, var ju bara öppen 8 cm nyss? "Du är helt öppen, det är bara att krysta". Så jag krystade och kände barnets huvud åka igenom bäckenet och ut mot slidöppningen. Där slutade jag krysta och hade bara så mycket tryck att bebisen inte rörde sig bakåt.

14:40 - "Bra, i nästa krystvärk tar du i ordentligt". Så jag tog i ordentligt.

14:41 - Bebisen är ute. Bebisen är ute!! De lade henne på mitt bröst och hon började skrika. Jag tittade på henne med stora ögon och undrade vad som just hade hänt. Hur kunde det gå så fort? Två krystningar bara? Jag märkte att uskan som egentligen hade slutat för dagen fortfarande satt bredvid mig. Hon var alldeles tagen och tackade så mycket för att hon fick vara med om detta stora ögonblick.

Från första värken tills att Leia kom ut tog det alltså sex timmar. Inte heller denna gång fick jag epidural, och precis som de tidigare gångerna så kom förlossningen igång ordenligt först på slutet. Det är väl därför jag aldrig fått epidural - när den väl har behövts så är det ändå för sent.

Jag vill ändå påstå att detta var den lättaste förlossningen jag varit med om. Jag hade inte ont i underlivet efteråt och jag var pigg och ville åka hem på en gång. Stannade dock en natt på sjukhuset i alla fall.

Drömförlossning , måste jag säga!