Förlossningsberättelse

Den 4/1 kom en liten Saga till i världen i v.38+4, det här är berättelsen om hur allt gick till!

Den 2/1 hade jag tid för en kontroll på specialbb. Där konstaterades det att INGET hade hänt på livmodertappen sen senaste undersökningen. Kände mig direkt ganska vemodig och fick reda på att det var fullt på förlossningen dagen efter men att vi kunde få komma in för igångsättning på lördagmorgon, alltså den 4/1. Fick även en hinnsvepning och något besviken åkte vi hem och firade sambon lite som fyllde år den dagen.

På fredagen den 3/1 tog vi det rätt lugnt och jag försökte mysa med Mhy så mycket som möjligt. Hade mensvärk och en del förvärkar under dagen. Framåt kvällen började förvärkarna kännas mer och mer. Gick och lade oss vid elva-tiden men lyckades aldrig somna så vid tre-tiden gick jag upp och tog ett bad. Vid 5-tiden på morgonen ringde jag förlossningen då värkarna började komma tätare och kännas allt mer. Dem sa att vi kunde komma in när vi kände oss "redo". Sambon låg som vanligt inne hos Mhy och jag ville inte gå in och störa i "onödan". Ringde och föreberedde svärföräldrarna som skulle komma och vara med Mhy under tiden. Sa att dem inte behövde stressa så vid 6-tiden var dem här. Svärmor bytte plats inne hos Mhy med C och så åkte vi in till FL.

Lördagen den 4/1 kring halv sju kom vi in och blev uppkopplad till ett ctg. Värkarna hade ännu inte hunnit bli outhärdliga men jag kände att jag hellre ville åka in innan Mhy vaknade och så i med att vi ändå hade tid för igångsättning samma morgon. En stund efter att vi kommit in stannade dock värkarna av helt och jag fick två panodil för att kunna vila lite. Lyckades småslumra i nån timme och vid runt elva-tiden kom en läkare och satte in en "ballong" för att tappen skulle vidga sig. Därefter följde en väntan på att den här såkallade ballongen skulle trilla ut. Under tiden började jag känna av mer och mer "mensvärk" och när klockan var ungefär 12 behövde jag gå och kissa. När jag sitter där på toaletten känner jag ett väldigt tryck i underlivet och ut trillar plötsligt ballongen i följd av en MASSA blod. Det såg så brutalt ut och för nån sekund vart jag nästan säker på att det var ungens huvud som hade trillat ut. Ringer på en BM som kommer in och hjälper mig att få loss slangen till ballongen och en stund därefter tas det hål på hinnorna så att fostervattnet går.

Kl. 13.00 har jag så kallade etablerade värkar och nu börjar det göra rejält ont! Får börja med lustgasen som egentligen inte fungerar särskilt effektivt men som hjälper mig att fokusera på nånting annat än smärtan. Värkarna blir alltmer kraftiga och jag börjar böna och be om EDA. En bm kallar på narkosläkaren men självklart har han ett akut fall att ta hand om. Nu i efter hand kan jag ju självklart förstå den prioriteringen men just då mitt i all smärta kunde jag inte för mitt liv förstå varför han inte kunde pallra sitt arsel och ge mig en spruta lite fort! Tiden gick och narkosläkaren dök aldrig upp, själv ville jag bara försvinna från jordens yta och snyftade förtvivlat att "nu måste jag faktiskt få bedövning". Blev erbjuden paracervikalblockad, vilket innebär två sprutor på vardera sidor om underlivet. Kan inte direkt påstå att det hjälpte så väldigt mycket men lite hjälpte det nog.

Kl. 16.21 kan jag inte längre hålla emot och måste börja krysta. Då det var lite "väggar" kvar så fick jag inte krysta på i den takt jag ville men funkade bra trots allt att krysta efter vägledning. Efter en stund har jag lyckats krysta ut huvudet och mellan nästa värk säger en sköterska att jag kan känna på håret om jag vill. Sagt och gjort känner jag den underliga känslan av att klappa mitt barn på huvudet som fortfarande sitter fast med kroppen i mitt underliv, väldigt märkligt egentligen! Sen krystas det lite till och så säger det "sploffsch".

Kl. 16.27 födds världens finaste lilla flicka! Får höra det ljuvliga skriket som tyder på att barnet lever och får sen upp henne på bröstet, ingen som behövde springa iväg med henne som dem gjorde med Mhy. Hon är så fin och full med fosterfett och jättemycket mörkt hår. Pappan klipper navelsträngen och sen är det dags för det tråkiga efterarbetet, att krysta ut moderkakan! Går som tur är rätt snabbt och sen blir jag undersökt om jag behöver sys nånting. Endast ett ynka stygn behövs.

Sen följer en lång väntan innan vi får väga och mäta och bli förflyttade till bb. Dök upp en massa "akuta" fall under tiden så ingen hade tid att komma in till oss förrän klockan sju på kvällen ungefär. Då får vi lite mackor och dricka. Vikten landade på 3240 gram och 49 cm! En något mindre bebis den här gången tack och lov! Efter det får jag och lillan ett rum på BB, sambon blev hemskickad till lillsnurpan där hemma.

Dagen efter görs rutinläkarkontollen och allt ser fint ut så får klartecken att åka hem. C och Mhy kommer för att hämta oss och hon tyckte det var väldigt spännande med sin lillasyster!

Sammanfattning: Allt som allt fick jag en väldigt bra förlossningsupplevelse till slut. Var lite besviken när vi kom in och värkarna stannade av och får höra av en barnmorska "att det blir nog inte ens bebis idag" men tji fick hon för när det väl startat på riktigt tog det inte mer än 5 timmar! Smärtan är ju såklart svår att slippa undan och visst ville jag verkligen dö för en stund men allt det där släpper ju när man väl får sin skatt på bröstet. C var ett underbart stöd under hela förlossningen och det finns inget jag hade velat att han gjorde annorlunda! Efteråt mådde jag också förvånansvärt bra, både fysiskt och mentalt. När jag hade fött Mhy kändes det som jag hade blivit överkörd av ett tåg och mådde illa i flera dagar efteråt och kunde knappt komma upp ur sängen. Den här gången var jag på benen på nolltid och kände "att det här kan vi ju göra om nu på direkten". Nej skämt åsido, nästa barn får nog allt vänta ett par år ändå! ;)