Förlossningsberättelse!

Nu efter 8 veckor tänkte jag att det kan vara dags att knåpa ihop en liten förlossningsberättelse..

Söndagen den 27/5 hade jag tid för bedömning av igångsättning. Redan på morgonen när jag vaknade märkte jag att sammandragningarna kändes annorlunda. På förmiddagen kom vi in till förlossningen för bedöming. Fick ligga med ctg och dem undersökte tappen. Det regirstrerades att jag hade en del sammandragningar men varken tillräckligt täta eller kraftiga så blev hemskickad med tid för igångsättning på måndagsmorgonen. Sammandragningarna fortsatte hålla i sig under dagen och framåt kvällen blev dem intensivare. Badade i flera omgångar och kollade så allt var nerpackat i bbväskan. Lät sambon få sova några timmar men vi 3-tiden orkade jag inte gå hemma mer så

kl.03.29 kom vi in till förlossningen.

Kl.06.11 är jag bara öppen ca.2 cm men med en helvetes smärta så får en petidinspruta. Sprutan ger viss effekt men efter ett tag börjar jag kräkas floder och får inte i mig nån vätska utan att få upp det igen så dem kopplar in dropp för att jag inte ska bli helt uttorkad.

Kl.10.03 lägger dem edabedövning på mig då smärtan börjar bli riktigt jobbig. En halvtimme efter den lagts får jag svårt att andas och får obehagskänsla i hela kroppen följt av en mindre ångestattack. Läkare kallas in och dem kommer fram till att bedövningen tagit lite för långt upp så den stängs av ett tag..

Kl.11.52 kopplas eda:n på igen och jag mår betydligt bättre och går upp och rör på mig lite.

Kl.12.39 tar dem hål på fosterhinnorna och vattnet forsar ut vilket kändes väldigt märkligt. Sen händer det inte så mycket förutom att trycket neråt ökar nåt drastiskt.

Kl.14.05 kopplar dem på hormondropp så att värkarna ska bli intensivare.

Kl.16.15 går jag med på att prova lustgasen och den kom snabbt att bli min bästa vän.

Kl.23.00 kallas läkare in pga minskade hjärtljud. Huvudet är ute men hon sitter fast med axlarna och krystningarna hjälper inte. Vid det här laget har jag redan krystat i över en timme och lungorna är förstörda av allt skrik. Här är även det mesta en suddig dimma, folk springer in och ut, det pratas om sugklocka, akut kejsarsnitt men det går inte eftersom huvudet redan var ute, ja allt var smått kaos och jag vill bara få ut ungen så smärtan skulle gå över..

Kl.23.58 sa det splafsch och ungen kom ut i v.42+0, helt perfekt och underbar kom hon upp på min mage och pappa klipper navelsträngen sen halvspringer dem iväg med henne till ett annat rum då hon inte andas så bra. Pappa får följa med och jag ligger kvar i rummet med svärmor och undrar förtvivlat om allt är bra med mitt barn. En barnmorska kommer in och bekräftar att allt är bra och att hon får lite hjälp att andas. Jag sprack nästan hela vägen till analöppningen och medan dem håller på att sy ihop mig kommer sambon in i rummet med vår lilla dotter i famnen och det är den vackraste syn jag någonsin har sett. (Får tårar i ögonen när jag skriver det här, hehe.) Jag får upp min lilla flicka på bröstet och hon är så liten och underbar och helt tyst och bara tittar och allt känns så himla ofattbart. Jag blir färdigsydd, svärmor åker hem, vi får in grattisfikat, lillan suger lite på tutten. Får citodon för smärtan i underlivet.

Kl.03.00 blir vi flyttade till special BB. Vi får ett eget rum och allt känns fortfarande helt overkligt.

Direkt efter förlossningen sa jag att jag aldrig mer ville föda och jag var ganska så traumatiserad men nu efter 8 veckor när jag skriver det här kan jag inte riktigt komma på vad som var så fruktansvärt. Visst det gjorde ont, som in i norden! Visst det var obehagligt när eda:n tog för högt. Visst det var jobbigt att kräkas floder samtidigt som man utsattes för sitt livs största prövning, visst det var förjävligt att ha krystvärkar i över 2 timmar men nu efter när man sitter här med sin dotter i famnen så var det såå värt det och jag vill definitivt ha fler barn! Är redan sugen på att bli gravid igen men det får allt vänta ett litet tag i alla fall. Min dotters födelse är det bästa som har hänt mig och jag ångrar ingenting!