Förlossningsberättelse
Soetnos · 2012-02-19 · 561 visningar
Jag fick min Lucas fredagen den 10/2-12.. Han var 47 cm lång och vägde 2825g. Han föddes i v 35+4.
Allt började på måndagen med slempropp sen värkar hela dagen. Åkte in på kvällen då det vart alldeles för jobbigt och var då öppen 3 cm. Sen tog allt väldigt lång tid och de gick inte framåt. Fick antibiotika då de va alldeles för tidigt och jag blev jätte sjuk utav de! Blev senare stoppad med bricanyl, morfin och sömnmedel då kroppen inte skulle klarat av en förlossning. Dagarna efter var långa och smärtsamma med mycket värkar men liten framgång. Överfullt på förlossningen och vart uppskjuten hela tiden. På fredagen togs de hål på hinnorna. Sen gick allt väldigt fort och jag hann knappt få Eda. På 30 min gick jag från 4 cm till helt öppen. Sen kom min prins 16.34. Det var smärtsamt men min man coachade mig så bra! Utan honom skulle jag inte klarat de! Jag har tydligen en väldigt stark livmoder och är en hejare på att föda barn. Och om jag ska ha fler barn ska jag inte vänta med att åka in till förlossningen. Sen efter förlossningen låg min lilla Lucas på mitt bröst och sa inte ett ljud bara tittade sig omkring och var så nöjd. Jag blev sen jätte sjuk efter förlossningen och gick ner över 11 kg på 4 dagar. Min kropp bara skakade och jag fick inte i mig näring och hela kroppen gjorde ont. Jag fick två omgångar med antibiotika som min kropp inte alls klarade av. Det gick så långt att tillochmed läkarna vart oroliga då inget funkade och dom var tvungna att ge mig morfin för att få min kropp att slappna av och sluta göra ont. Dom tog alla prover som gick att ta, en halvliter blod typ. Det kändes som att jag skulle dö, de kändes som om kroppen gav upp. Hara aldrig vart så rädd och gråter bara av att tänka på de. Att gå igenom allt utan att få leva med min son, de är oförklarligt hur ont de gjorde i hjärtat. Jag mår idag bättre, men inte bra. Jag måste få i mig näring och socker hela tiden. Så fort kroppen inte får tillräckligt så börjar jag må dåligt igen och jag blir rädd. Det enda positiva är att Lucas mår jätte bra och inga fler besök på neonatalen behövs ! Han går upp som han ska och guldotsvärdet har gått ner. Han är en jätte snäll bebis som bara piper när han är hungrig och man är för långsam när man byter blöja! :p jag älskar honom så!
Allt började på måndagen med slempropp sen värkar hela dagen. Åkte in på kvällen då det vart alldeles för jobbigt och var då öppen 3 cm. Sen tog allt väldigt lång tid och de gick inte framåt. Fick antibiotika då de va alldeles för tidigt och jag blev jätte sjuk utav de! Blev senare stoppad med bricanyl, morfin och sömnmedel då kroppen inte skulle klarat av en förlossning. Dagarna efter var långa och smärtsamma med mycket värkar men liten framgång. Överfullt på förlossningen och vart uppskjuten hela tiden. På fredagen togs de hål på hinnorna. Sen gick allt väldigt fort och jag hann knappt få Eda. På 30 min gick jag från 4 cm till helt öppen. Sen kom min prins 16.34. Det var smärtsamt men min man coachade mig så bra! Utan honom skulle jag inte klarat de! Jag har tydligen en väldigt stark livmoder och är en hejare på att föda barn. Och om jag ska ha fler barn ska jag inte vänta med att åka in till förlossningen. Sen efter förlossningen låg min lilla Lucas på mitt bröst och sa inte ett ljud bara tittade sig omkring och var så nöjd. Jag blev sen jätte sjuk efter förlossningen och gick ner över 11 kg på 4 dagar. Min kropp bara skakade och jag fick inte i mig näring och hela kroppen gjorde ont. Jag fick två omgångar med antibiotika som min kropp inte alls klarade av. Det gick så långt att tillochmed läkarna vart oroliga då inget funkade och dom var tvungna att ge mig morfin för att få min kropp att slappna av och sluta göra ont. Dom tog alla prover som gick att ta, en halvliter blod typ. Det kändes som att jag skulle dö, de kändes som om kroppen gav upp. Hara aldrig vart så rädd och gråter bara av att tänka på de. Att gå igenom allt utan att få leva med min son, de är oförklarligt hur ont de gjorde i hjärtat. Jag mår idag bättre, men inte bra. Jag måste få i mig näring och socker hela tiden. Så fort kroppen inte får tillräckligt så börjar jag må dåligt igen och jag blir rädd. Det enda positiva är att Lucas mår jätte bra och inga fler besök på neonatalen behövs ! Han går upp som han ska och guldotsvärdet har gått ner. Han är en jätte snäll bebis som bara piper när han är hungrig och man är för långsam när man byter blöja! :p jag älskar honom så!
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.