Förlossningsberättelse

Den 3/2 började det så smått på morgonen. Hade gått över BF med 9 dagar. Jag var ganska övertygad om att pyret inte skulle komma ut av sig självt och att jag skulle bli igångsatt, vilket jag verkligen inte ville.

Jag vaknade vid 4 på morgonen då jag var kissnödig som vanligt. Älsklingen skulle upp strax efter 5 för att jobba och jag kunde omöjligt somna om. Började känna av en starkare mensvärks liknande kramp i magen som kom och gick. Vid 9 snåret dök hantverkarna upp som skulle sätta upp vår nya värmepump i huset. Krampen fortsatte så smått hela dagen till och från, men jag kunde aldrig tro att det var den riktiga starten. Vid 15 tiden var hantverkarna äntligen klara och jag var dödligt trött. Gick och la mig på soffan för att få sova lite då jag som sagt vart vaken sen 4 på morgonen.

Men någon sömn vart det inte, det började kännas mer i magen nu. Krampen kom oftare, men gjorde inte särskilt ont. Började nu fundera på om det kanske var på riktigt ändå? Kanske skulle pyret komma ut till oss i helgen? Jag skickade ett sms till älsklingen att jag nog börjat få värkar och att dem kom med ca 20 min mellanrum. Jag bestämde mig för att gå ut med hunden för att se om de skulle avta. Det gjorde det inte.

När älsklingen kom hem vid 17 tiden så beordrades han att åka och köpa pizza ifall att vi skulle få bråttom iväg till förlossningen. Ville för mitt liv inte åka in och vara hungrig. Sagt och gjort, vi klämde i oss varsin pizza och värkarna blev mer och mer intensiva.

Älsklingen ringde till sin mamma som kom för att ta hand om hunden om i fall vi skulle få åka in till förlossningen redan på kvällen.

När klockan närmade sig 21 så kändes värkarna ordentligt. Jag var tvungen att koncentrera mig när de kom men tyckte fortfarande inte att de gjorde särskilt ont. De kom nu med ca 3-5 min mellanrum. Älsklingen och hans mamma tyckte att nu var det dags att åka in. Jag var av en annan uppfattning då jag absolut inte ville bli hemskickad. Ringde i alla fall in till förlossningen och rådfrågade dem. De sa att de hade gott om plats så vi fick gärna komma in om vi ville, var ju inte värre än att vi fick åka hem igen annars. Jaja, jag gav mig. Vi packade in oss i bilen och åkte in till förlossningen i Ystad.

Värkarna höll sig regelbundna i bilen på väg in. Men när vi landat på förlossningen var dem som bortblåsta. Jag kände mig fruktansvärt dum, att vi åkt in alldeles för tidigt. Men hur ska man veta när det är första gången man är med om något liknande?

Nu var klockan 22.30 och vi fick träffa en barnmorska som hette Fredrike. Vi blev tilldelade ett förlossningsrum och CTGn kopplades på. Nu började värkarna komma igång igen. Allt såg bra ut och pyret sparkade på som tusan inne i magen. Fredrike frågade om jag ville bli undersökt. Och ja, det var väl lika bra, så jag kunde få det bekräftat att det bara var att åka hem igen. Det visade sig dock att jag var öppen 3cm. Vi fick då stanna kvar för att se om det skulle dra igång ordentligt eller om det bara var latensfasen som startat.

Värkarna gjorde ondare och ondare, vid 00.30 kröp jag ner i badkaret som Fredrike spetsat med lavendeldoft. Det var rysligt skönt. Värkarna fortsatte att öka i styrka, satan vad ont det gjorde. Älsklingen baddade min panna med en blöt kall handduk, gav mig duschen att spola över magen varje gång värken kom och gav mig hela tiden uppmuntrande ord om hur duktig jag var.

En timme tillbringade jag i badet. Ny undersökning gjordes och jag var nu öppen 6cm. Bara?? Var min reaktion. Jag var helt säker på att snart skulle pyret ut så ont som jag hade, men så var det tydligen inte, värre skulle det bli.

Fredrike visade mig profylax andning, helt värdelöst tyckte jag. Bad istället om lustgas. Kände mig full och började skämta lite med älsklingen. Tyckte inte lustgasen hjälpte så värst mot smärtan men den gav mig nått att fokusera på och hjälpte mig att slappna av emellan värkarna, vilket jag inte kunnat göra innan då hela min kropp skakade mellan varje värk. Så det var skönt.

En annan barnmorska kom in och frågade hur det gick. Jag sa att det var fruktansvärt jobbigt nu och fick till svar att det kommer bli tio gånger värre. Hm, precis det svaret jag ville ha..!

CTGn kopplades på igen vid 3.20 och en ny undersökning gjordes. Jag var nu öppen 7 cm. En elektrod fästes samtidigt på pyrets huvud för att mäta hans hjärtljud bättre. Något var tydligen inte bra för några minuter senare kommer doktor Sara in i rummet. Mitt under en värk berättar Sara för mig vad det är som händer och vad som komma skall. Men jag uppfattar det hela som bara ett lågt mummel och förstår inte ens att det är mig hon pratar med.

Rätt var det var så stod det en barnmorska på vardera sida om mig och höll i mina ben och doktor Sara körde upp en stor grej mellan benen på mig. Jag spjärnade av obehag, kved och frustade i masken till lustgasen av smärta. Det kändes som jag blev våldtagen. När det äntligen var över frågade jag vad de hade gjort och varför. Det visade sig att pyrets hjärtljud inte gick ner som de skulle under mina värkar. Därför skulle blodprov tas från pyrets huvud för att kontrollera hans mjölksyrenivå så att han inte var ansträngd. Provet såg bra ut!

Ny undersökning gjordes, var nu öppen 10cm och började få krystvärkar. Klockan var nu 5.10. Jag hade vansinnigt ont. Får värkstimulerande dropp för att skynda på det hela då pyrets hjärtljud inte är helt bra.

Vid 5.45 kommer doktor Sara in igen för att ta nytt blodprov från pyrets huvud och jag kvider ”Nej, inte igen!” Men denna gång gick det bättre, kändes knappt, då pyret kommit så mycket längre ner. Provet såg bra ut även denna gång!

Jag krystade under på hejandet av barnmorskor och av älsklingen. Jag var riktigt trött nu och det kändes som att jag inte skulle klara av detta. Älsklingen var ovärderlig och talade hela tiden om för mig hur duktig jag var, han baddade och pussade på min panna och servade med vätska. Här någonstans ber jag honom dock att sluta pussa på mig då jag inte klarar av snuslukten, kändes som jag inte fick luft när jag kände den. Stackars älsklingen, haha.

När klockan var 6.10 kommer doktor Sara in på rummet igen, även en barnläkare samt ytterligare barnmorskor. Jag är borta i ett töcken av smärta och lustgas så märkte inte vad som hände. Sammanlagt var där ca 6 stycken människor som inte sa någonting och älsklingen vart jätte rädd och visste inte heller han vad som hände. Pyrets hjärtljud hade sjunkit rejält! Nu var det bråttom att få ut honom. Doktor Sara var beredd med sugklocka, alla barnmorskor hejade på mig i krystvärkarna och en barnmorska tryckte på min mage för att hjälpa pyret ut. Sugklockan behövdes aldrig då jag fick ut honom ändå med hjälp av ett klipp.

Med ett plask kom pyret ut med vänster arm uppe vid ansiktet och navelsträngen ett varv runt halsen. Men han skrek fint och las snabbt upp på mitt bröst.

Det töcken jag befunnit mig i de fyra senaste timmarna var som bortblåst och jag var helt klar i huvudet. Nu var han här, vår son!

Medans jag och älsklingen inte kunde släppa ögonen från vårt lilla mirakel så kom moderkakan ut. En stund därefter blev jag sydd då jag både blivit klippt och spruckit.

Så den 4/2 den hittills kallaste dagen denna vinter, -15 grader, klockan 6.27 kom vår älskade Vilton till världen, 50 cm lång och vägde 3430g.

Detta var det värsta jag har gjort, smärtan är omöjlig att beskriva. Som det kändes då och som det känns idag, två veckor senare så kommer Vilton aldrig att bli storebror. Men den känslan går säkert över så fort jag läkt ordentligt :)