Förlossningsberättelse
vattenmelon · 2011-08-02 · 489 visningar
07:00 Söndagen den 26:e juni vaknade jag upp strax innan sju på morgonen av milda sammandragningar. Försökte att somna om, men det gick inte. Märkte att sammandragningarna kom exakt var 5:e minut men ville inte väcka Ian då det varit flera "falska alarm" med sammandragningar dom senaste dagarna. Väntade en stund och gick på toaletten tre gånger inom knappt tio minuter. Kändes rätt galet att behöva kissa så ofta plötsligt?
Väckte Ian vid halv åtta, sa att det på något vis kändes som att någonting verkligen ÄR på gång. Vi låg kvar i sängen till åtta och så skulle vi upp och duscha och sedan vänta och se om det kom något mer "tecken" på att förlossningen startar. Hann knappt ut från sovrummet och så gick vattnet. Blev rätt chockad för jag sa till Ian "jag tror jag kissade på mig?" Fast jag just hade gått på toaletten. Hm. Slemproppen gick också.
Tog en dusch i lugn och ro, gick ner och åt frukost och Ian ringde till förlossningen. Fortfarande så kom sammandragningarna med 5 minuters mellanrum men nu började dom bli lite starkare. Dom bad oss att ta det lugnt och sedan komma in för en koll efter frukosten. Vi packade bilen med mina BB väskor och åkte till Clinique Saint Pierre i Ottignies.
09:00 väl inne på förlossningen fick jag komma in i en stor förlossningssal där dom kopplade mig till CTG och mätte sammandragningarna. Dom mätte 45/100. Så starka sammandragningar har jag aldrig haft tidigare. En gynekolog kom och undersökte mig och jag hade öppnats 2 cm. Dom satte in ett dropp i armen på mig med antibiotika. Jag var positiv till streptokocker och var fjärde timma behövde jag injiceras med medicin.
'Betyder det här att ni ska behålla mig nu?' 'Ja. Nu ligger du här i förlossningssalen och nästa gång du kommer ut ur det här rummet kommer du att ha din bebis i dina armar'. Vilken underbar känsla.
Droppet dom satte in i handen var en sån där nål dom sätter i vristen. Jag tittade bort. Jag tycker inte alls om nålar. Dom lyckades hitta en ven och plösligt var det som att någon hällde 37 grader varmt vatten på mig. Blod överallt. Tack och lov tittade jag inte, då hade jag nog svimmat. Ian flinade. Han är van vid nålar.
10:45 En sjuksköterska kom och frågade om jag ville ha epidural. Ja tack.
Var först lite osäker på om jag kunde få det endast en gång, men hon förklarade att dom kunde fylla på den en gång i timmen. Ian fick gå ut ur rummet när narkosläkaren kom och epiduralen sattes in. Efter 15 min kände jag inte en enda sammandragning. 'Det här med epidural är bra grejer' smsade jag till mamma och jag kände att förlossningen skulle vara helt smärtfri. Tji fick jag. Styrkan på sammandragningarna var 80/100. Rekord hittills. Kände ingenting.
Gynekologen konstaterades att jag öppnats 2,5 cm.
12:00 Kände jag att epiduralen började avta. Sammandragningarna kom var tredje minut och styrkan hade gått ner till 45-60/100. Dom sköt in en ny dos i ryggen. 'Om 15 min har den full effekt' sa sjuksköterskan. 'wohoo!' tänkte jag. Lätt som en plätt. En kvart senare kändes sammandragningarna starkare än tidigare och dom försvann inte alls som dom gjorde med den första sprutan. För att sammandragningarna börjat minska i styrka satte dom in värkstimulerande dropp. Gynekologen kollade hur mycket jag öppnats, 3cm.
13:00 Skickade iväg Ian för att äta lite lunch och försökte bita ihop när sammandragningarna kom.
Sjuksköterskan kom tillbaka och jag bad om en tredje injektion. Jag sa att den andra inte fungerade. 'Den här kommer fungera' sa hon och jag kände på mig att den skulle ha lika dålig effekt. Gynekologen sa att jag nu var 3,5cm öppen.
14:00 Sammandragningarna blev värre och värre. Men jag kunde fortfarande "hantera smärtan". Sjuksköterskan gav mig en ny dos med epidural. Mina ben kändes avslappnade men det kändes likadant i magen.
Nu var jag 4cm öppen.
15:00 Narkosläkaren blev kontaktad. Hon var på en akut operation och hade inte möjlighet at komma på en gång.
4,5cm öppen.
16:00 Narkosläkaren kom förbi. Ajajaj vad ont det gjorde nu. I magen, i ryggen. Hon tog en bomullstuss och hällde på eter, shit vad det stank. Sen kände hon med bomullen på mina ben. 'Känns det varmt eller kallt?' frågade hon. På benen kändes det kallt, runt magen varmt. Hon konstaterade att epiduralen tagit bara mina ben. Hon ringde upp sin chef och som sa att dom skulle testa en sista dos med någon blandning av epidural. 'Den här måste fungera' sa hon.
Fortfarande bara öppen 4,5cm.
16:30 Medicinen tog inte. Nu var smärtan nästintill olidlig. Sammandragningarna gjorde så ont att jag inte kunde annat än fokusera på att andas. Fick syre. Sjuksköterskan ringde narkosläkaren som sa att hon tyvärr inte kunde göra något mer. Epiduralen ville inte samarbeta med min kropp. Öppnats 5cm. Kändes som att det skullet ta en evighet innan bebis skulle komma ut.
18:00 Tiden gick och den smärtan jag kände vid halv fem var ingenting emot smärtan som kom framåt sex. En barnmorska, en assistent till henne och en sjuksköterska kom in i rummet.
Gått från 5cm till 10cm öppen.
18:45 Börjar känna ett starkt tryck. Dags att krysta. Hon har inte riktigt sjunkigt hela vägen ner, hon är fast i fas 2 och behöver gå ner i fas 3. (Vet inte hur det förklaras på svenska, det här är förklaringen jag fick på engelska)
Barnmorskan diskuterar med sin assistent och sjuksköterskan om det eventuellt ska bli en akut kejsarsnitt, men i sista sekund så sjunker hon ner. (det fick jag höra om dagen efter, dom viskade så tyst att jag inte hörde något då)
Jag ville få lustgas, men ingen lustgas kom. Syre var det enda som kom in i näsan genom en plastsladd. 'I can't take this anymore, this is just to painful!' Var det enda jag upprepade om och om igen. Ian baddade mig i pannan med en blöt handduk, jag svettades som en tok. Dom sa att jag fick skrika om jag ville för att få mer kraft. Jag kunde inte skrika. Jag hade ingen energi kvar alls. Försökte krysta. Om och om igen.
19:24 Hon har navelsträngen runt halsen. Smärtan att krysta ut Grace var inte lika smärtsam som timmar med sammandragningar. Tillslut känner jag en varm kropp emot min. Jag öppnar ögonen. En hårig liten bebis ligger på min mage. Sjuksköterskan tar henne ifrån mig med detsamma och lägger henne på bänken i förlossningssalen. Hon suger upp slemmet i hennes hals och hela tiden säger jag 'why doesn't the baby scream?? is the baby ok??' och så plötsligt hör vi hennes fina röst. 'What sex is it?' Dom svarade inte. Dom var upptagna med annat. Ian sprang fram och tittade. 'You have to find out yourself!' och så log han. 'Hey, Tell me now!' 'It's a girl. She is beautiful!'
:c)
Väckte Ian vid halv åtta, sa att det på något vis kändes som att någonting verkligen ÄR på gång. Vi låg kvar i sängen till åtta och så skulle vi upp och duscha och sedan vänta och se om det kom något mer "tecken" på att förlossningen startar. Hann knappt ut från sovrummet och så gick vattnet. Blev rätt chockad för jag sa till Ian "jag tror jag kissade på mig?" Fast jag just hade gått på toaletten. Hm. Slemproppen gick också.
Tog en dusch i lugn och ro, gick ner och åt frukost och Ian ringde till förlossningen. Fortfarande så kom sammandragningarna med 5 minuters mellanrum men nu började dom bli lite starkare. Dom bad oss att ta det lugnt och sedan komma in för en koll efter frukosten. Vi packade bilen med mina BB väskor och åkte till Clinique Saint Pierre i Ottignies.
09:00 väl inne på förlossningen fick jag komma in i en stor förlossningssal där dom kopplade mig till CTG och mätte sammandragningarna. Dom mätte 45/100. Så starka sammandragningar har jag aldrig haft tidigare. En gynekolog kom och undersökte mig och jag hade öppnats 2 cm. Dom satte in ett dropp i armen på mig med antibiotika. Jag var positiv till streptokocker och var fjärde timma behövde jag injiceras med medicin.
'Betyder det här att ni ska behålla mig nu?' 'Ja. Nu ligger du här i förlossningssalen och nästa gång du kommer ut ur det här rummet kommer du att ha din bebis i dina armar'. Vilken underbar känsla.
Droppet dom satte in i handen var en sån där nål dom sätter i vristen. Jag tittade bort. Jag tycker inte alls om nålar. Dom lyckades hitta en ven och plösligt var det som att någon hällde 37 grader varmt vatten på mig. Blod överallt. Tack och lov tittade jag inte, då hade jag nog svimmat. Ian flinade. Han är van vid nålar.
10:45 En sjuksköterska kom och frågade om jag ville ha epidural. Ja tack.
Var först lite osäker på om jag kunde få det endast en gång, men hon förklarade att dom kunde fylla på den en gång i timmen. Ian fick gå ut ur rummet när narkosläkaren kom och epiduralen sattes in. Efter 15 min kände jag inte en enda sammandragning. 'Det här med epidural är bra grejer' smsade jag till mamma och jag kände att förlossningen skulle vara helt smärtfri. Tji fick jag. Styrkan på sammandragningarna var 80/100. Rekord hittills. Kände ingenting.
Gynekologen konstaterades att jag öppnats 2,5 cm.
12:00 Kände jag att epiduralen började avta. Sammandragningarna kom var tredje minut och styrkan hade gått ner till 45-60/100. Dom sköt in en ny dos i ryggen. 'Om 15 min har den full effekt' sa sjuksköterskan. 'wohoo!' tänkte jag. Lätt som en plätt. En kvart senare kändes sammandragningarna starkare än tidigare och dom försvann inte alls som dom gjorde med den första sprutan. För att sammandragningarna börjat minska i styrka satte dom in värkstimulerande dropp. Gynekologen kollade hur mycket jag öppnats, 3cm.
13:00 Skickade iväg Ian för att äta lite lunch och försökte bita ihop när sammandragningarna kom.
Sjuksköterskan kom tillbaka och jag bad om en tredje injektion. Jag sa att den andra inte fungerade. 'Den här kommer fungera' sa hon och jag kände på mig att den skulle ha lika dålig effekt. Gynekologen sa att jag nu var 3,5cm öppen.
14:00 Sammandragningarna blev värre och värre. Men jag kunde fortfarande "hantera smärtan". Sjuksköterskan gav mig en ny dos med epidural. Mina ben kändes avslappnade men det kändes likadant i magen.
Nu var jag 4cm öppen.
15:00 Narkosläkaren blev kontaktad. Hon var på en akut operation och hade inte möjlighet at komma på en gång.
4,5cm öppen.
16:00 Narkosläkaren kom förbi. Ajajaj vad ont det gjorde nu. I magen, i ryggen. Hon tog en bomullstuss och hällde på eter, shit vad det stank. Sen kände hon med bomullen på mina ben. 'Känns det varmt eller kallt?' frågade hon. På benen kändes det kallt, runt magen varmt. Hon konstaterade att epiduralen tagit bara mina ben. Hon ringde upp sin chef och som sa att dom skulle testa en sista dos med någon blandning av epidural. 'Den här måste fungera' sa hon.
Fortfarande bara öppen 4,5cm.
16:30 Medicinen tog inte. Nu var smärtan nästintill olidlig. Sammandragningarna gjorde så ont att jag inte kunde annat än fokusera på att andas. Fick syre. Sjuksköterskan ringde narkosläkaren som sa att hon tyvärr inte kunde göra något mer. Epiduralen ville inte samarbeta med min kropp. Öppnats 5cm. Kändes som att det skullet ta en evighet innan bebis skulle komma ut.
18:00 Tiden gick och den smärtan jag kände vid halv fem var ingenting emot smärtan som kom framåt sex. En barnmorska, en assistent till henne och en sjuksköterska kom in i rummet.
Gått från 5cm till 10cm öppen.
18:45 Börjar känna ett starkt tryck. Dags att krysta. Hon har inte riktigt sjunkigt hela vägen ner, hon är fast i fas 2 och behöver gå ner i fas 3. (Vet inte hur det förklaras på svenska, det här är förklaringen jag fick på engelska)
Barnmorskan diskuterar med sin assistent och sjuksköterskan om det eventuellt ska bli en akut kejsarsnitt, men i sista sekund så sjunker hon ner. (det fick jag höra om dagen efter, dom viskade så tyst att jag inte hörde något då)
Jag ville få lustgas, men ingen lustgas kom. Syre var det enda som kom in i näsan genom en plastsladd. 'I can't take this anymore, this is just to painful!' Var det enda jag upprepade om och om igen. Ian baddade mig i pannan med en blöt handduk, jag svettades som en tok. Dom sa att jag fick skrika om jag ville för att få mer kraft. Jag kunde inte skrika. Jag hade ingen energi kvar alls. Försökte krysta. Om och om igen.
19:24 Hon har navelsträngen runt halsen. Smärtan att krysta ut Grace var inte lika smärtsam som timmar med sammandragningar. Tillslut känner jag en varm kropp emot min. Jag öppnar ögonen. En hårig liten bebis ligger på min mage. Sjuksköterskan tar henne ifrån mig med detsamma och lägger henne på bänken i förlossningssalen. Hon suger upp slemmet i hennes hals och hela tiden säger jag 'why doesn't the baby scream?? is the baby ok??' och så plötsligt hör vi hennes fina röst. 'What sex is it?' Dom svarade inte. Dom var upptagna med annat. Ian sprang fram och tittade. 'You have to find out yourself!' och så log han. 'Hey, Tell me now!' 'It's a girl. She is beautiful!'
:c)
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.