Förlossningsberättelse

Den 17e maj var vår lille killes BF. På måndagen fick jag massor med meddelanden som frågade om han hade kommit, men nej, det hade han ju inte. Inte heller kändes det som om han var på väg inom närmaste framtiden. Inga starka förvärkar eller liknande.

20:45 gick jag ut i köket för att hämta något att dricka, och då gick vattnet. Inte bara lite, utan en hel flod, och det fortsatte rinna. Ringde förlossningen för att höra vad de tyckte, och de bokade in mig på en fostervattenskontroll kl.09 den 17e maj och sa att jag skulle ringa igen om värkarbetet började.

Det gjorde det 23:30. Inga häftiga värkar till att börja med, men vid kl.02 kom de med 2 minuters mellanrum. De var inte särskilt smärtsamma än och efter ett samtal med förlossningen försökte jag sova lite till. Strax efter kl.03 började det göra riktigt ont, och 03:30 visste jag inte riktigt vad jag skulle göra med mig själv för att stå ut. Ytterligare ett samtal till förlossninge, och nu sa de att jag skulle komma in. Så jag väckte min man och ringde efter en taxi. Taxin körde i 80 genom stan, trodde nog det var närmare födsel än det var, men vi kom ju fram snabbt i alla fall.

Kl04 fick vi ett rum på förlossningen och ctg kopplades på, och jag blev inskriven. Efter kontroll visade det sig att jag var öppen 4cm, och barnmorskan gjorde en hinnsvepning. Det var lite mindre behagligt. Värkarna blev starkare och starkare, jag började använda lustgasen, och den fungerade fint ett tag. De satte upp dosen när det behövdes, men det hjälpte inte riktigt. Jag tyckte att jag bara sög gas hela tiden, blev mer och mer snurrig men hade lika ont. Så pass att jag skakade varje gång det kom en värk. Då bad jag om en epidural.

Narkosläkaren kom nästan direkt, coh jag lyckaades hålla mig stilla medans han förde in slangen. Kl08 fick jag startat dosen. Det hjälpte väldigt snabbt, och det var så skönt att kunna tänka klart igen. Kl09 fick jag lite frukost, och vid det här laget hade jag öppnats 7 cm. Vid lunch hade jag öppnats 9 cm, och JA! tänkte jag, nu kommer han snart. Men det blev totalstopp. De närmaste timmarna hände inget, och de satte in värkförstärkande dropp. Det hjälpte inte heller, och de försökte manuellt utplåna den sista kanten av tappen. Det var inte skönt. Kl16 tog epiduralen slut, och eftersom jag var så långt gången då fick jag ingen påfyllning.

Värkarna började bli starkare igen, och efter ett tag kom krystkänslan. Så fick jag äntligen börja krysta, hans huvud kom ner fint så de kunde se det, men sen blev det stopp igen. Mina värkar var för korta och svaga och jag kunde inte få ut honom. Efter en timmas krystande utan att han rört sig mer neråt kom läkaaren för att kolla honom. Laktat provet var helt OK, så han var inte stressad. Men eftersom inget hänt på så länge bestämmde de sig för att han skulle ut nu, så det fick bli sugklocka.

Jag blev lokalbedövad och klippt, och koppen sattes fast. Jag fortsatte försöka krysta under tiden, men inget hände.

19:13 den 17e maj föddes Miles. 51 cm lång och 4000 g. Hur fin som helst.

Ett råd till alla er som fortfarande går och väntar på era små, när ni är inne på förlossningen. glöm för allt i världen inte att äta och dricka ordentligt. Det gjorde inte jag, och det bidrog till att jag inte hade någon energi när det var dags att krysta.

Det tog en evighet att bli sydd, men det läker fint nu.

Går inte att beskriva hur mycket vi älskar vår lille Miles.