förlossningsberättelse

Nu har jag skrivit ihop en förlossningsberättelse, äntligen. Har dock haft en del att göra sen jag kom hem.

Natten till den 13de februari så fick jag värkar, började lite lätt med ca. 10 minuters mellanrum men blev kraftigare och tätare mot morgonsidan och vid 10 tiden så fick jag en blödning och slemproppen gick så jag ringde upp på BB och pratade med dom där, dom ville att jag skulle komma upp för en undersökning senare under dagen. Värkarna vart starkare och starkare och till slut så bestämde jag mig för att åka upp och kolla läget. Vid 14 tiden så kom jag upp till BB och dom kollade CTG och kollade sedan hur mycket jag öppnat mig, 2cm var jag då öppen. Tänkte att det skulle gå rätt snabbt efter det så jag åkte hem för att avvakta mera och göra mig klar.

Kämpade på hela dagen med värkar var 3-4de minut och började känna mig trött och totalt utmattad så jag ringde upp igen och bad att få komma dit igen. Tänkte att jag nog hade öppnat mig en bra bit mer efter den långa dagen men väl där så visade det sig att inget hänt så då ändrade personalen helt bemötandet mot mig, dom antog väll att jag bara var gnällig så dom skickade hem mig mot min vilja och jag fick rådet att ta 2 alvedon och sova..

På måndagmorgon den 14de så hade jag inte fått en minuts sömn, värkarna hade hållit i sig hela natten och gjort såpass ont att sömn var omöjligt, hade bara vandrat hela natten och var totalt slut, fick komma upp för kontroll igen men det hade fortfarande inte hänt nått mer, vart totalt förkrossad och kände mig så mesig för nu var personalen på BB riktigt sura och otrevliga och sa åt mig att komma tillbaka då jag hade "riktiga" värkar. Så jag fick åka hem igen, kändes som att jag ville ge upp och dö, för jag var så trött och hade så ont..

På måndagkvällen var jag desperat, orkade inte mer, skakade i hela kroppen och för varje värk så ville jag verkligen dö, var så utmattad men vågade inte fara upp på BB nått mer. Vågade inte ens ringa dom så jag pratade med min mamma och då bestämde hon sig för att ringa och prata med personalen själv och då var det som tur var en annan barnmorska som sa att jag skulle komma upp direkt. Åkte upp och dom undersökte men inget hade fortfarande hänt. Jag bara grät och bad att dom skulle ge mig något så att jag fick sova. Dom gav mig bricanyl för at få värkarna att avta samt lite morfin mot smärtan. Somnade och sov ungefär 5 timmar sen så satte det igång igen.

Tisdag den 15de så var det dags för en undersökning till och då var jag öppen 3cm, fick lite ny energi och tänkte att det kanske satt igång mer nu och skulle snabbas på. Fick stanna på BB hela tisdagen och jag var uppe och gick och tog varma duschar och försökte snabba på det men på kvällen när dom kollade så hade inget mer hänt så dom skickade hem mig igen..

På onsdag så hade jag återigen varit vaken hela natten pga. värkarna och jag började vara rätt innåtvänd, ingen kunde prata med mig och jag var slut och trött igen. Kämpade på hela dagen och vandrade fram och tillbaka. På kvällen åkte jag upp på BB igen och då var den otrevliga personalen tillbaka, dom gjorde en undersökning och inget hade hänt återigen.. Jag bröt ihop och dom lät mig stanna för att sova. Fick morfin men ville inte ha bricanyl eftersom att jag så innerligt ville att värkarna skulle göra nått.

På torsdag morgon så hade jag inte sovit nästan nått, morfinet hade gjort så att jag somnade men vid varenda värk så vaknade jag till. Dom funderade på att ge mig påskyndande dropp men då vart det så många andra som kom in för att föda så jag fick vänta. Åkte hem ett par timmar för att komma ut lite men åkte tillbaka igen på kvällen. Vart beslutat att dom skulle ta fosterhinnan tidigt på fredag morgon så jag kämpade på under natten. Vid 4tiden på natten frågade dom om jag ville ha epidural för att kunna sova lite innan hinnorna skulle tas och det tackade jag ja till. Somnade och sov riktigt bra på den.

Vid 8tiden på fredag morgon vart jag väckt, hinnorna togs och påskyndande dropp sattes in, kändes underbart. Efter ett par timmar kände jag att höger sida började få tillbaka känseln och det vart intensivare och intensivare samtidigt som barnets hjärtljud vart sämre. Läkaren kallades dit och hon konstaterade att det var droppet som gjorde att barnet mådde dåligt, det kopplades ur och värkarna fortsatte intensivare än någonsin (ville verkligen dö vid den här tidpunkten). Vid 13 så var det dags för kontroll igen och då var alla övertygade om att nått måste ha hänt för jag hade verkligen intensiva värkar.. men inget denna gång heller. Nu började barnmorskan bli orolig så hon kallade på läkaren igen och dom började diskutera akutsnitt. Vid 13.30 så rullades jag iväg för att förberedas för snitt och kl.14.00 så föddes min fina son. 3960g och 53cm lång.

Stannade på BB 3 dagar efter snittet tills alla undersökningar på lillen var gjorda, sen skyndade jag hem. Kan lugnt säga att jag inte vill vara med om det igen, någonsin och risken är att jag kommer få vara med om samma sak om jag ska ha fler barn. Vet inte om jag kommer att våga någonsin igen. Min lillkille var helt klart värt allt det där men att tänka tanken att göra om det känns inte lockande. Vill ha fler barn men kommer nog inte våga tyvärr. Var hemsk synd att vissa ur personalen var så otrevliga och inte verkade ta mig på allvar då inget hände. Konstaterades dock senare att jag haft riktiga värkar men att det var nått fel och att dom inte gjorde de dom skulle.