Förlossningsberättelse + sjukhusvistelse
Plusset · 2012-11-09 · 1 447 visningar
Jag och min sambo gick och la oss i vanlig ordning vid ca 22.00 tiden söndagen den 16 september, vi hade under dagen hälsat på i min farmors sommarstuga några mil bort där sambon hjälpte min far att dra upp båten ur sjön och göra höst.
När vi kommit hem till vårt hus senare på kvällen så började jag planera för vad jag skulle göra under veckan, blandannat dagen efter den 17 september skulle jag hämta min systerdotter på dagis och vara barnvakt i ett par timmar innan min syster skulle komma hem från jobbet. Den 17 september skulle det exakt vara 1månad kvar till beräknad födsel så då tänkte jag passa på att börja packa bb-väskan men eftersom jag är förstföderska så kommer jag säkerligen gå fullbordat eller någon vecka över så jag kände ingen brådska.
Men allt blev ju inte som planerat kan man säga!
Sovde oroligt under natten, stördes för första gången inte utav sambons förskäckliga snarkningar utan vaknade med jämna mellanrum och hade svårt att somna om trots att jag var dötrött. La mig på bäddsoffan inne i gästrummet till slut, och när sambons väckarklocka ringde på morgonen la jag mig i vårat sovrum igen och somnade äntligen! 1 timme senare vid 06.30 vaknar jag tvärt upp i sängen, känner någon märklig känsla i underlivet, är jag kissnödig? Eller vad sjutton är det? Klev upp ur sängen och ställde mig upp, jag gick 1 steg från sängkaten och splash, där gick vattnet. Vad fan ska jag ta mig till? Det är ju 1månad kvar till beräknad födsel, jag har inte packat bb-väskan? De var de tankarna som började snurra i huvudet.
Roffade åt mig mobilen och ringde sambon som precis hunnit parkera bilen på jobbet, 2,2mil bort. Med en vacklande röst förklarade jag att vattnet gått och att han genast måste komma hem. Vi la på och jag startade datorn för att leta reda på telefonnumret till förlossningen. För enkelheten googlade jag ”förlossning Sundsvall” på denna hemsida jag klickade in mig på var för hela västernorrlandslän och första som kom upp där var Sollefteås BB, jag tänkte inte på riktnumret utan ringde det som kom överst i listan. Berättade att vattnet gått och vilken vecka jag var i, personalen hänvisade mig till att ringa sundsvallssjukhus istället då Sollefteå ej tar emot om man gått mindre än 38veckor. Jag blev helt paff? Hade jag inte ringt till Sundsvall? Uppenbarligen inte. Vi la på samtalet och den här gången slog jag upp rätt nummer och ringde Sundsvalls bb istället. Fick förklara samma sak igen, vilket klockslag vattnet gått, vilket datum jag var beräknad till osv. Hon ville att vi genast skulle åka in till förlossningen, att jag inte skulle gå mycket utan ta det väldigt lugnt. Jag kom på att jag skulle ju hämta min systerdotter på dagis idag, men det kan jag ju inte göra. Smsade syrran i all hast och skrev ” kan ej hämta på dagis, måste på sjukhus ” antar att syrran förstod vad det gällde.
Hoppade snabbt in i duschen innan sambon kom hem för att göra mig lite fräsch. Då kom sambon hem, bad honom packa en väska med till bb med lite bebiskläder, kläder till mig och framförallt det viktigaste min nässpray! (är galet beroende av otrivin). En timme efter att vattnet gått dvs vid 07.30 började värkarna att sakta smyga sig fram. Vi hoppade in i bilen för att åka ca 45min till förlossningen. Värkarna blev bara starkare och kom oftare! Slutet på bilresan var riktigt jobbig, sambon försökte hela tiden ” ANDAS ELIN ANDAS! ”, ” DU MÅSTE ANDAS SOM VI LÄRT OSS PÅ FÖRÄLDRA UTBILDNINGEN ” haha.
När i väl kommit till Sundsvall, körde sambon in bilen i parkeringshuset. Han ville hämta en rullstol och rulla mig upp men jag skrek att jag ville gå, jag är för fan inte handikappad. Tid tog det innan vi kom upp för vid varje värk stannade vi upp.
När vi kommit in till förlossningen vid ca 8.48 fick vi gå in i ett rum, där de kopplade på två dosor på magen och någon grej som jag höll i handen och för varje gång bebis rörde sig i magen skulle jag trycka på denna knapp. En barnmorska kom in, jag fick byta om till den underbart vackra vita rocken och byta till de underbart vackra nättrosorna. Hon undersökte mig och jag var öppen 2cm. Vi var ca 1 timme där inne, och värkarna blev allt mer smärtsamma och påtagliga. Sedan kom en barnmorska in och sa, ja idag blir det en bebis och vi blev förflyttade till en förlossningssal.
Vid ca kl 10.00 kommer en läkare in och lägger de en ryggmärgsbedövning på mig, tack och lov! Helt underbar var den så länge den varade om jag säger så!
Vid kl 12.20 känner jag hur bedövningen avtar och värkarna känns väldigt starka framförallt på vänster sida precis som om bedövningen bara tagit bra på ena. Får en extra dos men inte hjälpte den ett enda dugg.
De gav mig en jävla varmris påse, hurfan ska den kunna lindra min smärta?
Vid 13.44 var jag inte mer än 5cm öppen, och orken började tryta. Det gjorde ont, bedövningen hjälpte inte längre och jag hade 4 värkar i loppet av 10min.
Eftersom det var en prematur förlossning då jag enbart gått v35+4 så gav de mig nå dropp med något om det eventuellt är någon infektion av något slag i kroppen som orsakat detta. Samt något dropp som var bra för lillkillen i magen.
Och nu började det ta fart, på 20minuter öppnade jag mig 3cm och jag fick testa lustgas, men inte hjälpte det. Det smakade skit och luktade skit och gav ändå ingen effekt!
Vid ca 17.25 började jag känna ett otroligt tryck neråt och jag var äntligen öppen fulla 10cm. Men inte var det dags att krysta än, hade en tjock kant fram och om jag förstått rätt så låg inte lillkillen helt rätt utan behövde snurra sig mer innan jag fick börja krysta. Tiden gick och han hade inte snurrat sig till rätta, och nu kunde jag inte längre hålla i mot dessa krystvärkar. Barnmorskan ska åt mig att jag absolut INTE får krysta då jag får krystvärkar utan måste hålla emot annars kan den där kanten bli ännu större. Hur fan håller man emot en krystvärk när kroppen själv krystar utan att man gör nått?
Ju mer tiden går ju värre och värre bli värkarna, och ju fler krystvärkar får jag då kroppen snart inte klarar av detta mer. Jag var så otroligt slut, jag skrek.. min sambo såg helt hjälplös ut.
Vid kl 19.00 så skulle läkaren försöka vrida lillkillen till rätta under en värk, och fy fan vad hon gjorde illa mig i underlivet! När läkaren försöker vrida lillkillen så börjar huvudet skymta till åtminstone.
Kl 19.25 så får jag äntligen börja krysta utan att ”försöka” hålla emot dem.
Vid 19.35 ger de mig dropp så att värkarna ska bli starkare och fler då jag är helt slut. Jag tryckte och tryckte och det kändes som om det där lilla huvudet aldrig ville titta ut. Den brännande känslan när huvudet töjer är så otroligt smärtsamt. Sen vid sista krystvärken så tog jag i utav bara helvete, och plopp så åkte var huvudet ute och sedan kom resten av kroppen i ett svep.
Kl 19.44 föddes min underbara son, välskapt! Han hade navelsträngen virad 2 varv runt halsen, de torkade av honom och la upp han på mitt bröst. Vilken känsla, nu är jag mamma! Tänk att denna varelse har legat i min mage? Helt ofattbart! Inte för än han var 3minuter gammal så skrek han för första gången. De tyckte han var lite slapp och blå i färgen vid 5minuter ålder, men avtog sedan när han var 10minuter gammal.
Han vägde 2696gram och var 48cm lång.
Jag klarade mig bra, sprack inte alls men fick en bristning så de sydde ett stygn för att minska risken för sveda när jag kissar.
Eftersom han är född förtidigt, så skulle de göras tempkontroll med jämna mellanrum då förtidigt födda barn kan ha svårt att hålla tempraturen. Med jämna mellanrum klockade de hans andning och mätte blodsocker och han skulle tillmatas varannan timme.
Vid 23.30 fick vi flytta från förlossningsavdelningen till BB vad skönt att få packa upp våra saker försöka komma till ro smälta att vi blivit föräldrar.
En barnmorska skulle komma in varannan timme under natten och tillmata Albin, de ville gärna att jag en halvtimme innan ska försöka ta honom till bröstet och amma så att mjölkproduktionen skulle komma igång. Redan då var han duktig och suga, naturbegåvning! Det var inte många minuters sömn man fick under de första dygnet. Man fick som extra energi och var inte heller speciellt trött.
Jag förstod att vi behövde stanna på bb ett par dagar för att de ska hålla koll på Albin, gällande temperaturen och allting. Allt flöt på, han åt bra. Mjölkproduktionen hade börjat komma igång rejält då jag läkte konstant.
Under veckan så såg de att Albin började bli allt mer gul i hudfärgen, tänkte inte mer på det för många barn får ju gulsot när de föds och de brukar inte bli mer än så.
På torsdagen så vägde de Albin och han hade gått ner 101gram från födelsevikten vilket var helt okej.
Den 21/9, dvs fredagen så informerade en barnmorska oss om att vi skulle få träffa barnläkaren om ett litet tag och han skulle avgöra om vi eventuellt får åka hem under dagen eller ej. För nu började humöret tryta att ligga på bb sedan måndagsmorgon, man blir verkligen knäpp i huvudet och det tär psykiskt. (Så en eloge till alla mammor som varit längre än 6dagar på BB). Doktorn vägde Albin och han hade på 1 dag, precis gjort en rejäl bajsblöja men hade trots detta redan gått upp 75gram. Men.. doktorn tyckte Albin hade blivit allt för gul och att de inte längre skulle göra en Billicheck i pannan utan göra blodprov för att se ett mer korrekt bilirubin värde.
Så fort vi kom tillbaka till vårat rum så bröt jag ihop i gråt, jag ville så gärna hem. Jag ville att vi tre skulle börja ett liv hemma nu, på en gång. Slippa dessa undersköterskor och barnmorskor som sprang fram och tillbaka in i vårat rum dag ut och dag in. De kom in och stack Albin i sin lilla hand, under hela veckan hade han blivit stucken så otroligt många gånger i båda händerna så de var alldeles blåa. De gjorde ett blodprov den morgonen, vilket några timmar senare vidare väldigt högt. Så kl 19.00 på kvällen skulle de göra ytterligare ett blodprov för att se om det var på nivån för att behöva sola. Och på kvällen hade bilirubinvärdet ökat mer.. så de kom in med en solsäng som vi flyttade över Albin i vid ca 23.00. Det såg ärligt talat ut som en tvångströja där man la ner albin stoppade ut armarna och drog igen dragkedjan. Jag var helt förtvivlad, min lilla son låg där.. naken i enbart blöja i denna tvångströja jag grät jag fick inte ha han i famnen utan han skulle ligga där förutom när jag ammade honom. På lördagen den 22/9 gjorde de ytterligare blodprov för att se hur värdet var, och de hade börjat sjunka en aning. Vilken lättnad de kändes som, att det börjar gå åt rätt håll i alla fall. Men nu kände jag, ja vi kanske får åka hem på måndag om vi har tur vi får helt enkelt stå ut hela helgen här. På kvällen den 22/9 så gjorde de en kontroll med billicheck i pannan då visade värdet ännu mindre, (och billichecken i pannan visade hela tiden en aning mer än vad blodproven visade). Då beslöt de sig att natten mellan lördag och söndag vid 02.00 skulle sladden dras ut till solsängen och han skulle inte behöva sola mer.
Morgonen därpå gjorde de en billicheck igen och värdet hade sjunkit ännu mer, jag var helt överlycklig och började verkligen fantisera om hur underbart det blir på måndag då vi kanske får åka hem. MEN! Då kom en barnmorska in och sa att barnläkaren ska titta på Albin idag för eventuellt hemgång då han svarat så bra på solbehandligen och han äter bra så de såg inga hinder att inte få åka hem. Vid 08.30 kollade barnläkaren igenom hans journal över hur värdena sett ut gällande bilirubin och de vägde honom och nu vägde han mer än födelsevikten. Läkaren sa ” jag ser inga hinder att ni inte kan åka hem idag ” YES!!!! VI SKA FÅ ÅKA HEM!! Äntligen, som vi har längtat! Barnmorskan hade lite saker och göra, men skulle sedan skriva ut oss och skriva ut en journal som vi skulle få med oss. Och tid tog det, Min sambo gick ut till bilen för att montera basen till bilbarnstolen, under den tiden så packade jag ihop alla våra saker, vilket hade blivit en hel del under dessa dagar.
Sen kom hon in med journalen, gick igenom den mig och förklade lite saker å sådär. Satt mig och ammade Albin så han skulle vara nyäten till bilresan hem.
Usch vad bilresan var jobbig, hela veckan hade jag haft så otroligt ont i underlivet. Alla talar om att förlossningen är smärtsam, men inte att man har ont i underlivet och knappt kan sitta eller stå i en vecka efter förlossningen.
Vi hade inte berättat till någon att vi skulle åka hem denna dag från bb, hade fått ett sms från min mamma där det stod ”Hej! Hoppas allt är bra med er och med Albin så håller vi tummarna att ni får åka hem kanske redan idag. ”
Vi kom hem vid ca 13.00 den 23/9. Det var verkligen den värsta veckan i mitt liv på BB, men samtidigt den bästa.
När vi kommit hem till vårt hus senare på kvällen så började jag planera för vad jag skulle göra under veckan, blandannat dagen efter den 17 september skulle jag hämta min systerdotter på dagis och vara barnvakt i ett par timmar innan min syster skulle komma hem från jobbet. Den 17 september skulle det exakt vara 1månad kvar till beräknad födsel så då tänkte jag passa på att börja packa bb-väskan men eftersom jag är förstföderska så kommer jag säkerligen gå fullbordat eller någon vecka över så jag kände ingen brådska.
Men allt blev ju inte som planerat kan man säga!
Sovde oroligt under natten, stördes för första gången inte utav sambons förskäckliga snarkningar utan vaknade med jämna mellanrum och hade svårt att somna om trots att jag var dötrött. La mig på bäddsoffan inne i gästrummet till slut, och när sambons väckarklocka ringde på morgonen la jag mig i vårat sovrum igen och somnade äntligen! 1 timme senare vid 06.30 vaknar jag tvärt upp i sängen, känner någon märklig känsla i underlivet, är jag kissnödig? Eller vad sjutton är det? Klev upp ur sängen och ställde mig upp, jag gick 1 steg från sängkaten och splash, där gick vattnet. Vad fan ska jag ta mig till? Det är ju 1månad kvar till beräknad födsel, jag har inte packat bb-väskan? De var de tankarna som började snurra i huvudet.
Roffade åt mig mobilen och ringde sambon som precis hunnit parkera bilen på jobbet, 2,2mil bort. Med en vacklande röst förklarade jag att vattnet gått och att han genast måste komma hem. Vi la på och jag startade datorn för att leta reda på telefonnumret till förlossningen. För enkelheten googlade jag ”förlossning Sundsvall” på denna hemsida jag klickade in mig på var för hela västernorrlandslän och första som kom upp där var Sollefteås BB, jag tänkte inte på riktnumret utan ringde det som kom överst i listan. Berättade att vattnet gått och vilken vecka jag var i, personalen hänvisade mig till att ringa sundsvallssjukhus istället då Sollefteå ej tar emot om man gått mindre än 38veckor. Jag blev helt paff? Hade jag inte ringt till Sundsvall? Uppenbarligen inte. Vi la på samtalet och den här gången slog jag upp rätt nummer och ringde Sundsvalls bb istället. Fick förklara samma sak igen, vilket klockslag vattnet gått, vilket datum jag var beräknad till osv. Hon ville att vi genast skulle åka in till förlossningen, att jag inte skulle gå mycket utan ta det väldigt lugnt. Jag kom på att jag skulle ju hämta min systerdotter på dagis idag, men det kan jag ju inte göra. Smsade syrran i all hast och skrev ” kan ej hämta på dagis, måste på sjukhus ” antar att syrran förstod vad det gällde.
Hoppade snabbt in i duschen innan sambon kom hem för att göra mig lite fräsch. Då kom sambon hem, bad honom packa en väska med till bb med lite bebiskläder, kläder till mig och framförallt det viktigaste min nässpray! (är galet beroende av otrivin). En timme efter att vattnet gått dvs vid 07.30 började värkarna att sakta smyga sig fram. Vi hoppade in i bilen för att åka ca 45min till förlossningen. Värkarna blev bara starkare och kom oftare! Slutet på bilresan var riktigt jobbig, sambon försökte hela tiden ” ANDAS ELIN ANDAS! ”, ” DU MÅSTE ANDAS SOM VI LÄRT OSS PÅ FÖRÄLDRA UTBILDNINGEN ” haha.
När i väl kommit till Sundsvall, körde sambon in bilen i parkeringshuset. Han ville hämta en rullstol och rulla mig upp men jag skrek att jag ville gå, jag är för fan inte handikappad. Tid tog det innan vi kom upp för vid varje värk stannade vi upp.
När vi kommit in till förlossningen vid ca 8.48 fick vi gå in i ett rum, där de kopplade på två dosor på magen och någon grej som jag höll i handen och för varje gång bebis rörde sig i magen skulle jag trycka på denna knapp. En barnmorska kom in, jag fick byta om till den underbart vackra vita rocken och byta till de underbart vackra nättrosorna. Hon undersökte mig och jag var öppen 2cm. Vi var ca 1 timme där inne, och värkarna blev allt mer smärtsamma och påtagliga. Sedan kom en barnmorska in och sa, ja idag blir det en bebis och vi blev förflyttade till en förlossningssal.
Vid ca kl 10.00 kommer en läkare in och lägger de en ryggmärgsbedövning på mig, tack och lov! Helt underbar var den så länge den varade om jag säger så!
Vid kl 12.20 känner jag hur bedövningen avtar och värkarna känns väldigt starka framförallt på vänster sida precis som om bedövningen bara tagit bra på ena. Får en extra dos men inte hjälpte den ett enda dugg.
De gav mig en jävla varmris påse, hurfan ska den kunna lindra min smärta?
Vid 13.44 var jag inte mer än 5cm öppen, och orken började tryta. Det gjorde ont, bedövningen hjälpte inte längre och jag hade 4 värkar i loppet av 10min.
Eftersom det var en prematur förlossning då jag enbart gått v35+4 så gav de mig nå dropp med något om det eventuellt är någon infektion av något slag i kroppen som orsakat detta. Samt något dropp som var bra för lillkillen i magen.
Och nu började det ta fart, på 20minuter öppnade jag mig 3cm och jag fick testa lustgas, men inte hjälpte det. Det smakade skit och luktade skit och gav ändå ingen effekt!
Vid ca 17.25 började jag känna ett otroligt tryck neråt och jag var äntligen öppen fulla 10cm. Men inte var det dags att krysta än, hade en tjock kant fram och om jag förstått rätt så låg inte lillkillen helt rätt utan behövde snurra sig mer innan jag fick börja krysta. Tiden gick och han hade inte snurrat sig till rätta, och nu kunde jag inte längre hålla i mot dessa krystvärkar. Barnmorskan ska åt mig att jag absolut INTE får krysta då jag får krystvärkar utan måste hålla emot annars kan den där kanten bli ännu större. Hur fan håller man emot en krystvärk när kroppen själv krystar utan att man gör nått?
Ju mer tiden går ju värre och värre bli värkarna, och ju fler krystvärkar får jag då kroppen snart inte klarar av detta mer. Jag var så otroligt slut, jag skrek.. min sambo såg helt hjälplös ut.
Vid kl 19.00 så skulle läkaren försöka vrida lillkillen till rätta under en värk, och fy fan vad hon gjorde illa mig i underlivet! När läkaren försöker vrida lillkillen så börjar huvudet skymta till åtminstone.
Kl 19.25 så får jag äntligen börja krysta utan att ”försöka” hålla emot dem.
Vid 19.35 ger de mig dropp så att värkarna ska bli starkare och fler då jag är helt slut. Jag tryckte och tryckte och det kändes som om det där lilla huvudet aldrig ville titta ut. Den brännande känslan när huvudet töjer är så otroligt smärtsamt. Sen vid sista krystvärken så tog jag i utav bara helvete, och plopp så åkte var huvudet ute och sedan kom resten av kroppen i ett svep.
Kl 19.44 föddes min underbara son, välskapt! Han hade navelsträngen virad 2 varv runt halsen, de torkade av honom och la upp han på mitt bröst. Vilken känsla, nu är jag mamma! Tänk att denna varelse har legat i min mage? Helt ofattbart! Inte för än han var 3minuter gammal så skrek han för första gången. De tyckte han var lite slapp och blå i färgen vid 5minuter ålder, men avtog sedan när han var 10minuter gammal.
Han vägde 2696gram och var 48cm lång.
Jag klarade mig bra, sprack inte alls men fick en bristning så de sydde ett stygn för att minska risken för sveda när jag kissar.
Eftersom han är född förtidigt, så skulle de göras tempkontroll med jämna mellanrum då förtidigt födda barn kan ha svårt att hålla tempraturen. Med jämna mellanrum klockade de hans andning och mätte blodsocker och han skulle tillmatas varannan timme.
Vid 23.30 fick vi flytta från förlossningsavdelningen till BB vad skönt att få packa upp våra saker försöka komma till ro smälta att vi blivit föräldrar.
En barnmorska skulle komma in varannan timme under natten och tillmata Albin, de ville gärna att jag en halvtimme innan ska försöka ta honom till bröstet och amma så att mjölkproduktionen skulle komma igång. Redan då var han duktig och suga, naturbegåvning! Det var inte många minuters sömn man fick under de första dygnet. Man fick som extra energi och var inte heller speciellt trött.
Jag förstod att vi behövde stanna på bb ett par dagar för att de ska hålla koll på Albin, gällande temperaturen och allting. Allt flöt på, han åt bra. Mjölkproduktionen hade börjat komma igång rejält då jag läkte konstant.
Under veckan så såg de att Albin började bli allt mer gul i hudfärgen, tänkte inte mer på det för många barn får ju gulsot när de föds och de brukar inte bli mer än så.
På torsdagen så vägde de Albin och han hade gått ner 101gram från födelsevikten vilket var helt okej.
Den 21/9, dvs fredagen så informerade en barnmorska oss om att vi skulle få träffa barnläkaren om ett litet tag och han skulle avgöra om vi eventuellt får åka hem under dagen eller ej. För nu började humöret tryta att ligga på bb sedan måndagsmorgon, man blir verkligen knäpp i huvudet och det tär psykiskt. (Så en eloge till alla mammor som varit längre än 6dagar på BB). Doktorn vägde Albin och han hade på 1 dag, precis gjort en rejäl bajsblöja men hade trots detta redan gått upp 75gram. Men.. doktorn tyckte Albin hade blivit allt för gul och att de inte längre skulle göra en Billicheck i pannan utan göra blodprov för att se ett mer korrekt bilirubin värde.
Så fort vi kom tillbaka till vårat rum så bröt jag ihop i gråt, jag ville så gärna hem. Jag ville att vi tre skulle börja ett liv hemma nu, på en gång. Slippa dessa undersköterskor och barnmorskor som sprang fram och tillbaka in i vårat rum dag ut och dag in. De kom in och stack Albin i sin lilla hand, under hela veckan hade han blivit stucken så otroligt många gånger i båda händerna så de var alldeles blåa. De gjorde ett blodprov den morgonen, vilket några timmar senare vidare väldigt högt. Så kl 19.00 på kvällen skulle de göra ytterligare ett blodprov för att se om det var på nivån för att behöva sola. Och på kvällen hade bilirubinvärdet ökat mer.. så de kom in med en solsäng som vi flyttade över Albin i vid ca 23.00. Det såg ärligt talat ut som en tvångströja där man la ner albin stoppade ut armarna och drog igen dragkedjan. Jag var helt förtvivlad, min lilla son låg där.. naken i enbart blöja i denna tvångströja jag grät jag fick inte ha han i famnen utan han skulle ligga där förutom när jag ammade honom. På lördagen den 22/9 gjorde de ytterligare blodprov för att se hur värdet var, och de hade börjat sjunka en aning. Vilken lättnad de kändes som, att det börjar gå åt rätt håll i alla fall. Men nu kände jag, ja vi kanske får åka hem på måndag om vi har tur vi får helt enkelt stå ut hela helgen här. På kvällen den 22/9 så gjorde de en kontroll med billicheck i pannan då visade värdet ännu mindre, (och billichecken i pannan visade hela tiden en aning mer än vad blodproven visade). Då beslöt de sig att natten mellan lördag och söndag vid 02.00 skulle sladden dras ut till solsängen och han skulle inte behöva sola mer.
Morgonen därpå gjorde de en billicheck igen och värdet hade sjunkit ännu mer, jag var helt överlycklig och började verkligen fantisera om hur underbart det blir på måndag då vi kanske får åka hem. MEN! Då kom en barnmorska in och sa att barnläkaren ska titta på Albin idag för eventuellt hemgång då han svarat så bra på solbehandligen och han äter bra så de såg inga hinder att inte få åka hem. Vid 08.30 kollade barnläkaren igenom hans journal över hur värdena sett ut gällande bilirubin och de vägde honom och nu vägde han mer än födelsevikten. Läkaren sa ” jag ser inga hinder att ni inte kan åka hem idag ” YES!!!! VI SKA FÅ ÅKA HEM!! Äntligen, som vi har längtat! Barnmorskan hade lite saker och göra, men skulle sedan skriva ut oss och skriva ut en journal som vi skulle få med oss. Och tid tog det, Min sambo gick ut till bilen för att montera basen till bilbarnstolen, under den tiden så packade jag ihop alla våra saker, vilket hade blivit en hel del under dessa dagar.
Sen kom hon in med journalen, gick igenom den mig och förklade lite saker å sådär. Satt mig och ammade Albin så han skulle vara nyäten till bilresan hem.
Usch vad bilresan var jobbig, hela veckan hade jag haft så otroligt ont i underlivet. Alla talar om att förlossningen är smärtsam, men inte att man har ont i underlivet och knappt kan sitta eller stå i en vecka efter förlossningen.
Vi hade inte berättat till någon att vi skulle åka hem denna dag från bb, hade fått ett sms från min mamma där det stod ”Hej! Hoppas allt är bra med er och med Albin så håller vi tummarna att ni får åka hem kanske redan idag. ”
Vi kom hem vid ca 13.00 den 23/9. Det var verkligen den värsta veckan i mitt liv på BB, men samtidigt den bästa.
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.