Förlossningen då Emilia kom till oss..

Jag och min sambo var på överburenhetskontroll i vecka 42+4. Hennes hjärtljud var fina som vanligt och allt kändes normalt tills vi skulle vänta på att läkaren skulle komma in och undersöka mig. Jag låg i gynstolen och snackade med min sambo, då jag plötsligt kände att de rann rejält under mig.. Kraftiga flytningar hade jag ju haft innan som kändes som vatten.. men där kom mer. Jag sa inget till min sambo då jag trodde att jag kissade på mig! Jag skämdes, för under mig låg en pöl! Min sambo såg på mig att jag såg konstig ut och frågade om jag trodde att vattnet gick. Neee svarade jag.. de e inget, jag ställde mig upp och de rann längs mina ben.. jag var dy blöt. Läkaren kom in i rummet och min sambo frågade henne om hon kunde kolla om de var vatten. Jo, här sipprar de ut bebis vatten sa hon och skrattade, för då hade jag läckt på hennes tunika. Men vi fick åka hem igen, vi åkte hem till en kompis till min sambo. De bara rann och rann och blöjorna jag fick från sjukhuset räckte knappt!! Vi hann precis få i oss frukost då värkarna satte igån på riktigt!! Jag låg och vände och vred mig i hans säng, faan vad ont jag hade!! Efter jag försökt somna och värkarna kom tätt stod jag inte ut med smärtan längre och ringde till sjukhuset. Jag grät av smärta när jag pratade med förlossningen. De sa att ja skulle åka in. Vi åkte in, var inne vid 4 tiden. När jag kom in hade jag så ont att jag knappt orkade berätta hur ont jag hade och vad jag ville ha som bedövning! Tur var att jag hade skrivit ett förlossningsbrev som de hade läst innan. Jag hade öppnat mig 4 cm när jag kom in. Lustgasen fick jag nästan direkt när vi kom in på rummet. Den var riktigt bra, och rktigt rolig!! Men ondare skulle jag få de, jag fick lavemang, sen kom narkosläkaren och satte epuidralen i ryggen på mig (läskigt) tog tid eftersom jag knappt kunde ligga still. Efter vi legat en tid satte vi på radion och fick höra att min sambos mamma hade ringt in till radion och hälsade till oss. De var så skönt att höra hennes röst när jag hade så ont, kom i andra tankar för ett par minuter.. Barnmorskan kom in med en undersköterska och allt var igång.. Där låg jag i en dimma av lustgas och smärta. Ryggmärgsbedövningen var bra, men på ett ställe i ljumsken tog den inte och där hade jag jätte ont! Jag vrålade att jag skulle dö. Och när hennes huvud började synas fick jag känna hennes gässa. Då kom en värk till och jag skrek: jag kommer spricka!! Men efter hon kom ut glömde jag allt vad smärta och lustgas hette.. Hon var de finaste och mjukaste lilla skatt man kunde önska sig! Där låg vi tillsammans, hon och jag. Vi hade gjort de, vi hade klarat de!!! Vi överlevde trotts allt.. jag som låg och skrek att jag skulle dö! De var ju nu jag visste att jag verkligen levde!! Och hon levde! Jag var så lycklig, min sambo stod och tittade på oss. Fotade oss och klippte hennes navelsträng. Att hon verkligen var vår!! Denna lilla knorrisen som nu snart e 3 veckor! Kan fortfarande inte fatta att du e vår! Mamma och pappa älskar dej, Emilia <3 tack för du finns hos oss. du har förgyllt vår värld!