Förlossningen

Undrar om det är normalt att fundera och tänka igenom sin förlossning nästan dagligen trots att det gått en hel del tid sedan dess (snart ett år, var tar tiden vägen?!). Jag vet att många har haft långt mer traumatiska förlossningar, men tycker ändå att man får acceptera sina egna känslor och tänka att för MIG kändes det jobbigt. Särskilt nu i efterhand när jag tänker på hur fel det kunde ha gått. Fick ju värkstimulerande dropp, vilket gjorde att Alexanders hjärtljud sjönk inne i magen. Det var riktigt dramatiskt ett tag med självaste överläkaren på rummet tillsammans med massa annan personal (vilket jag knappt kommer ihåg, hög som jag var på lustgas). I journalen står det "patologiskt CTG", "inga godkända ökningar", osv. Nu i efterhand vet jag ju att det är för att han hade hjärtfel - stackars Alexanders hjärta klarade helt enkelt inte stressen som droppet förde med sig. Till slut kopplades droppet loss, men mot slutet sattes det igång igen, med ännu högre dos för att vi skulle "få slut på det hela" enligt BM. Kan förstå beslutet på ett sätt eftersom jag var helt slutkörd och inte hade orkat flera timmar till, men tänk om något hade gått fel med Alexander? Får kalla kårar av att tänka på det, fy farao.