Förlossningen.

Förlossningen. Ska försöka återberätta så gott jag kan.

Onsdag 30"/1, 40+2

Natten har varit lite små jobbig, då jag hade förvärkar och när man låg ner gjorde dem mer ont..

Upptäcker att slemproppen har "gått" på morgonen när jag går på toa.,( låter sjukt märkligt att beskriva det så.) Dagen i sig är lugn, jjag känner av lite förvärkar men det är inget som är jobbigt för mig över huvudtaget. Jag bestämmer mig för att ta en kvälls promenad för vem vet det kanske kan sätta igång det. Men nope, känner inte av mer under kvällen. Jag och sambon chillar i soffan resten av kvällen och tittar på SoA till sent på natten.. Sen blir det samma visa som natten innan, jobbiga förvärkar när jag ska sova.

Torsdag 31/1 40+3

Ännu en jobbig natt, lite värre än förra. Vaknar 7.30 och ger upp, det är inte bekvämt att sova. Men ännu en gång är det samma visa som dagen innan. Jag har inga problem med förvärkarna under dagen, dem kommer och går men gör inte ont. Jag känner ännu en gång för en promenad under kvällen och tvingar med sambon. Vi går en relativt lång runda, 3-4 km, och under denna promenad börjar förvärkarna blilite värre, jag måste stanna upp ibland och vila. Men jag tänker inte så mycket på det, trodde att det berodde på ansträngningen. Jag menar som hög gravid är det jobbigt att promenera.

När vi väl kommer hem igen är klockan runt 20.30 och vi sätter oss åter igen i soffan för SoA. Robin frågar om det känns bättre och det gör det, visst jag känner av dessa värkar lite mer än innan, men det är verkligen inget som gör ont. Vid 22.45 har det ökat lite och känns lite mer, men verkligen inget som var jobbigt. Vi tar ett litet break från serien och jag passar på att ta en dusch, promenaden innan gjorde ändå så jag svettades lite.

Tillbaka till soffan efter en behaglig dusch och vi återvände till vår serie igen.

Klockan är nu 23.45 ca och jag har börjat klocka min värkar då jag tycker dem kommer mer och mer regelbundet, men fortfarande inte smärtsamma. Det är allt från 10 till 7 till 5 minuter mellan dem, men vi sitter kvar där i soffan och tittar. Det fungerar fortfarande och det är inte speciellt jobbigt.

klockan blir mer och mer, när det närmar sig 0130 vänder allt och från ingenstanns kan jag inte längre sitta ner. Jag börjar vandra runt och får lite halvt panik, då det inte alls går att hantera. Efter bara 10 minuter säger jag till robin att jag vill åka in och att jag ringer till förlossningen nu. Jag ringer och det känns som en evighet och det underbaraste av allt, DET ÄR UPPTAGET! Jag ringer om och om igen, efter ett par minuter som känns som timmar svarar dem. Jag svarar på deras frågor, nej vattnet har inte gått, 3-5 minuter mellan värkarna och jag har börjat blöda lite.. Vilket gjorde mig ännu mer orolig.

Dem säger att jag ska komma in och bli undersökt, sen får vi se beroende på vad undersökningen visar.

BB väskan är inte packad, utan allt är bara framställt. Robin kastar ner allt i en väska och jag står mot en vägg och bara gråter. Bilfärden till lund är ett rent helvete. 3 minuter mellan värkarna HELA jävla vägen. Det gör as ont, jag vänder och vrider mig i smärta hela vägen. Klockan är min värsta fiende, den gör mig ledsen för varje minut som går.

Tillsist är vi i lund, vi parkerar i p-huset och går till KK. Vägen dit känns lång och värkarna gör ont ont ont. Väl framme blir vi mottagna av en undersköterska som ber oss sitta i soffan för att strax få ett rum.Jag säger något dumt om att jag tror jag håller på att dö, men det kändes så.

Vi får komma in i sal 8 och lägger jag mig på sängen och fortsätter ha ont.

Barnmorskan kommer in, en ung söt tjej vid namn Rebecca.

Hon berättar att vanligtvis brukar hon koppla upp CTG men hon vill göra vaginalundersökning direkt. Jag som under hela gravidteten funderat över det här att ligga naken och bli undersökt, bryr mig helt plötsligt inte det minsta. Hon undersöker och säger till mig " Som jag misstänkte, du är 9 cm öppen! Bra jobbat tjejen!" och till min förvåning blir jag jävligt glad, jag var livrädd för att dem skulle säga tyvärr du får åka hem.

Jag blir inskriven, klockan är 02.55

Jag får lustgas, blir illamående och kräker upp allt gott jag suttit och tryckt i mig framför min serie. Men efter ett tag blir lustgasen min bästa vän.

Jag tror det tar 1-1,5 h innan jag är öppen 10cm.

Jag ligger i sängen på sidan, det känns bäst så. Det är svårt med CTGn är jag ligger så, så tillsist sätter dem en elektrod på bebis huvud. Jag är inte ett dugg medveten om att det görs.

Jag vet inte vad klockan är, men Rebecca berättar att jag ska få sitta på en pilatesboll ett tag, för att bebis ska komma ner ordentligt. Tyngdlagen ska få hjälpa till. Jag vill helst inte, jag vill ligga kvar, men hon övertygar mig och får mig att sätta mig på bollen. Tidsmässigt vet jag inte hur länge jag sitter där, men det känns som en evighet och jag skriker vid varje värk. Men lustgasen håller jag hårt i hela tiden, jag släpper den knappt.

Efter många om och men får jag komma upp i sängen igen.

Det börjar komma krystvärkar, jag tror klockan är runt 05.30-0545.

Kroppen är helt galet stark och känslan när hela kroppen "trycker" är sjuk.

Jag är trött, jag har varit vaken närmre ett dygn.. Värkarna kommer, men dem avtar lite när klockan närmar sig 0620..

Dem bestämmer sig för att ge mig värkstimulerande och undersköterskan hämtar en droppställning. Jag är så trött, jag känner mig lite misslyckad för och som om det aldrig kommer ta slut. Rebecca tröstar mig och uppmuntrar mig med att det inte är lång tid kvar.När uskan kommermed droppställningen, så får jag oanande krafter och nästa värk kämpar jag galet mycket.Rebecca säger berättar för mig att vid nästa värk kommer h´n.

Sagt och gjort, jag får ytterliggare en värk, och jag kämpar och ut kommer vår son. Klockan är nu 06.35. Robin berättar stolt för mig att vi fått en pojke och upp på mitt bröst kommer världens finaste, min son.

Han vägde 3870gram och var 55cm lång.

Alla dessa känslor, allt som bara kändes rätt.

Han var äntligen här och det kunde inte vara mer underbart.

Jag minns inte när vattnet gick, men pojken hade i alla fall bajsat i det.

Han fick också en elektrod på huvudet, då ctgn inte kunde följas när jag låg på sidan.

Jag förlorar dock 1,2 L blod, men mår ändå bra.

Jag får ett enstaka stygn och allt såg fint ut. Pågrund av blodförlusten får vi åka upp till prenantal och stannar 1 natt där.

Vi får också träffa en barnläkare direkt, då min älskade son har en vätskefylld cysta i munnen.. Dem konsulterar oss vidare till öron-näsa-halskliniken. Där tömmer man cystan på 2,2 ml vätska.

Efter natten på prenantal åker vi bort till familjeBB, då jag inte känner mig redo för att åka hem. När vi ska åka hem vägs lillkillen igen, han väger nu 3550 gram.. Barnläkare kollar cystan innan hemgång och godkänner hemgången.