Förlossningen

Allt började egentligen redan den onsdagen den 29augusti, var iväg med E i kstad när jag fick sån fruktansvärd huvudvärk och det kändes som ögonen inte riktigt hängde med. Och eftersom jag under den senare tiden under graviditeten varit uppmärksam mot alla konstiga symtom och allt så var det inte någon konstighet att jag ringde min barnmorska dagen efter, och jag fick tid redan samma dag klockan 13.

Hos barnmorskan var trycket högre än vad det hade varit bara några dagar innan och proteinen i urinen hade ökat så för att göra rätt och för att de inte skulle utvecklas till något allvarligt utan att de hade koll så fick jag en tid på CSK för provtagning två timmar senare.

Fick mer eller mindre panik för jag kände inte riktigt att jag ville ta tåget/bussen dit då mitt illamående hade kommit tillbaka så sån tur va hade jag en sån bra "bästis" som körde mig in, guld värd!

Inne på CSK kollade de så att bebis mådde bra och tog lite prover, det visade sig sån tur var att bebis mådde utmärkt men mina prover däremot var inte något vidare så de beslutade att jag skulle bli inlagd på förlossningen för observation till dagen efter.

Nya prover togs på fredags morgonen, den 31augusti. Och redan innan läkaren hade hunnit komma in till mig och berätta hur proverna var och vad som skulle hända fick jag reda på av barnmorskan som återigen skulle ta mitt blodtryck att mina värden hade blivit sämre över natten och att jag hade havandeskapsförgiftning och att jag skulle bli igångsatt.

Paniken började komma och jag insåg då att det var dags, det var nu jag skulle få ut min bebis, men va jag verkligen redo? En miljon olika tankar och det första jag gjorde var att förbreda min sambo på att han inte skulle få jobba klart dagen utan att han skulle vara här resten av dagen, då med tron om att det skulle komma bebis under dagen.

Klockan halv 10 kom R till mig och strax därefter fick jag ett dropp som skulle få igång värkarna, och värkarna som i sin tur skulle få mig att öppna mig mer än de två cm som jag var då, för då var det för lite för att ta hål på hinnorna.

Värkarna blev smärtsamma rätt fort, men de var inte tillräckligt täta så klockan 18.00 blev det beslutat att droppet skulle tas bort och jag skulle istället få insatt en propess istället för att den eventuellt skulle ge en bättre effekt. Klockan 18.30 sattes den på plats och redan kvar över sju började värkarna göra ont och de kom med jämna mellanrum.

Fick tips att vi skulle ut och gå runt om i korridorrerna i sjukhuset och vid detta laget var vi redan trötta på förlossningsrummet så det gjorde vi mer än gärna, dessutom skulle de göra mer nytta och hjälpa det hela lite på traven. Den halvtimmen som vi var ute och gick i korridorrerna fick jag 9 värkar och de blev bara smärtsammare och smärtsammare så det var bara att gå tillbaka till förlossningen och försöka med någon smärtlindring.

Då propessen gjorde att jag inte fick bada fick jag istället sitta i duschen så runt 20.00 gick jag in och satte mig, men jag gav upp redan efter 45minuter då värkarna blev kraftiga och smärtsamma och jag tyckte inte det gjorde någon nytta alls med duschen. När jag gick ut ur duschen runt kvart i nio - nio var det en smärta jag aldrig varit med om, min smärtgräns var nådd.

Strax efter 21 blev jag undersökt och då hade jag öppnat mig 0.5cm, vilket inte var något att hurra för. Och bara en kvart senare hade värkarna blivit så täta att jag inte hann ta någon anda mellan vilket gjorde att runt halv 10 blev det beslutat att propessen skulle dras och att jag skulle få en muskelavslappnande spruta och smärtstillande tablett som jag skulle kunna slappna av på, tanken var att det skulle hjälpa mig att sova och att det skulle bli en ny igångsättning dagen efter ifall mina egna värkar inte tog över. Men redan 10mintuter efter avtog värkarna mer och mer och det kom någon kraftig då och då annars var det en rätt lugn natt, dock fick verkens jag eller R speciellt mycket sömn.

Den förste september klockan 10 blev det igångsättning på nytt, en ny propess sattes in och en timme senare började värkarna komma, dock med långa mellanrum. Och det var inte förens runt 2 på eftermiddagen som värkarna blev tätare och jag började känna ett tryck neråt. Smärtlindring i form av värmekudde provades men det hjälpte inte tillräckligt så istället blev det att göra ännu ett försök till smärtlindrig i duschen. Men även denna gången blev vistelsen i duschen inte speciellt långvarig, redan efter en halvtimme hade värkarna blivit så smärtsamma och täta att jag kände att det var dags för lustgas. Runt 16.00 fick jag instuktioner hur jag skulle göra och plötsligt var värkarna inte fullt så outhärdiga.

Vid ett toalettbesök runt 17 upptäckte jag att propessen hade trillat ut och givetvis kom rädslan av att värkarna skulle avta precis som dagen innan och att allt skulle bli uppskjutet ännu en gång, men mina egna värkar började ta i nästan direkt efter dock blev det lite längre mellanrum och de var inte fullt lika smärtsamma, men dem höll sig kvar.

Runt halv 7 blev jag erbjuden att prova att bada mot smärtan då jag nu kunde göra det eftersom jag inte hade någon propess, men jag klarade bara av att ligga där i en dryg timme innan jag gick upp och fick smärtlindring i form av lustgas igen. Någon timme senare, runt 21 provades TNS, någon elektrisk stimulering men det var inget för mig då jag bara tyckte det gjorde ont och var fruktansvärt obehagligt.

Vid en undersökning vid halv 11 hade jag öppnat mig ytterligare 0.5cm, alltså var jag nu öppen 3cm så sakta men säkert började mitt egna värkarbete komma igång och hoppet om att vår dotter snart skulle komma till världen kom till oss, dock var där en smärtsam natt vi skulle genom först.

Klockan hann bli 00.30 den 2september innan nästa undersökning och då hade jag öppnat mig till 5cm, jag begärde ryggmärgsbedövning då värkarna hade blivit kraftigare och var fruktansvärt smärtsamma. Saltlösningsdropp sattes för att det skulle motverka lågt blodtryck under bedövningen, dock hade narkospersonalen inte tid just när jag behövde det och skulle komma så fort de kunde. Men en timme senare var jag öppen 7cm och en tre kvart senare, 02.15 var jag öppen 10cm och då var det försent för ryggmärgsbedövning.

När klockan närmade sig 03 tog de hål på hinnorna och vattnet forsa ut, obehaglig känsla och en rätt märklig syn när man ligger där och har föreställt sig hur det ska se ut när vattnet går.

Samtidigt som de tog hål på hinnorna så satte de en elektron på bebisens huvud för att kunna kontrollera så allt var okej med henne på ett säkrare sätt än CTG-maskinen.

Klockan 03.55 sattes ett nytt dropp för att trycka på förlossningen och mellan 04-06 testade jag alla möjliga ställningar som skulle underlätta, men misslyckades med de flesa då jag av någon konstig anledning fick kramp i ljumsken och eftersom personalen som jobbade på natten inte alls lyssnade på mig så blev jag både kinkig och protesterade mot hur jag skulle göra.

Provade att sitta på pilatesboll, gå rundor och allt möjligt, men vår lilla flicka ville verkligen inte ut.

Klockan 07 blev det ny personal och hela stämningen i rummet blev bättre, dock konstaterades att bebisen huvud låg i fel riktning så i något som jag tyckte kändes som flera timmar men som egentligen bara var en halvtimme stod jag på knä i sängen och gjorde allt för att få ut henne. Dock utan resultat, och en hel del frustration som gick ut över både min sambo och den fantastiska personalen.

07.50 beslutades att jag skulle få spinalbedövning för då hade jag sedan flera timmar tillbaka varit utan lustgasen och var helt utmattad, sa flera gånger under den timmen (mellan 7-8) att det fick göra vad de ville, att de skulle hjälpa mig för att jag verkligen inte orkade mer.

Klockan 08.05 togs ett laktatvärde på bebisen vilket visade dåligt värde så dirket blev det snack om kejsarsnitt. Kateter sattes och jag förbreddes psykiskt om att jag skulle upp på operation vilket kändes skönt samtidigt som jag blev helt förtvivlad. Jag ville inte göra kejsarsnitt, speciellt inte efter alla timmar med smärta och kämpande. Men bara några minuter senare togs beslutet om att jag skulle klippas och att bebis skulle dras ut med sugklocka istället. Sugklockan sattes och de satte lokalbedövning och klippte.

De sista värkarna, värkarna som gjorde att vår lilla flicka kom till världen kände jag inte, och den sista timmen innan hon kom till världen har jag bara svagt minne av att rummet fylldes med människor, alla prata med varandra och allt gick så fruktansvärt fort.

Fick syrgas den sista kvarten som R hjälpte mig att hålla, och jag bad läkaren som var andra sidan om mig att hon fick säga till när jag skulle krysta för jag kände inte alls när värkarna kom, och jag hade knappt någon kraft att ens försöka krysta.

Men efter mycket om och men, efter många smärtsamma timmar föddes vår efterlängtade skatt äntligen, 08.23. Dock mådde hon inte så jättebra och de sprang iväg med henne efter bara någon minut på mitt bröst, men under den korta stunden hon låg på mitt bröst var hon blå/lila och andades konstigt så jag hann fråga flera gånger ifall hon levde och det blev inte mycket bättre när de sprang iväg med henne. Det är sånt man bara ser på film eller har hört talas om, helt plötsligt var man med om det själv.

Tankarna for runt i huvudet på mig men efter en stund kom R in och berätta om vårt lilla underverk, att hon mådde bra att hon bara behövde lite hjälp att få bort fostervattnet från lungorna. En halvtimme efter hon hade kommit ut kom R in med henne i famnen och jag fick ha henne på mitt bröst, dock kände jag inte riktigt att jag vill ha henne. Varför vet jag inte riktigt, men det var nog mest för att jag fortfarande var helt väck och att de höll på att sy mig vilket var obehagligt. Men redan en timme efter födslen tog hon bröstet som hon inte hade gjort något annat.

Det är det värsta jag varit med om, men den 2september 08.23 blev jag mamma till världens finaste lilla flicka! <3