Förlossningen

16/9 Förlossningen.

Hade känte mig mer och mer orkeslös för varje dag som går. Var denna dag inne i på v 40+4. Jag ringer in tillförlossngen vid lunch då jag tycket det verkar som som om det läcker lite fostervatten. Men tydligen inte så mycket för att komma in. Eftermiddagen går i slöhetens tecken. Vid femtiden efter en ducsh börjar jag svettas och jag känner att jag är på väg att svimma. Lägger mig ner i sägen och ringer in igen Nu vill de att vi kommer in medesamma, Äntligen tänkte jag. Vet fortfarande inte i detta läge hur vi ska ta oss in. Hon rekomenderar att ringa efter ambulans för jag känner mig fortfarande groggy.

Men vi tog bilen, kände att jag piggna till lite ute i luften till bilen. Men väl i bilen blir jag hängades med huvudet i armveckaet då jag håller i mig i handtaget ovanför rutan.

Han inte med den sista packningen vi skulle gjort, utan bara de förberedda väskorna åkte med och lunchlådor till Per.

Vi är framme strax vi sextiden på kvällen, bilfärden gick ganska så bra trots att jag var lte borta och gnällde på Per att han körde lite väl fort.

Väl framme på bb gjordes både ett ul och vul och ctg kurva. Där kostaterades av läkaren (inget jag fick reda på just då) att delar av moderkakan losssnat och där fanns en blödning. Sen låg också navelsträngen runt hans huvud. Jag hade även värkar som de kalla krokodilvärkar, för det var så det såg ut på kurvan.

Läkaren förklarar att Anton inte har ork till att klara av en normal förlossning, och att det måste bli ett snitt. Inget urakut men inom de näsrmta timmarna.

Barnmorskor förbereder mig med allt som för omkring ett kejsarsnitt. Allt går så fort, kändes som vi knappt hunnit dit innan de plocka ut honom.

Inne på operation var det hur mycket människor som helst tyckte jag och jag som vill ha en lugn förlossning med så få människor som möjligt. Per vill inte vara med uder själv ingreppet och jag förstår honom, han får sitta i ett rum utanför. Själv försöker man hålla sig så lugn som möjligt. Själv ingreppet känner man ju av men igen smärta, lite läskigt när man ändå viste nu skär dom upp magen sen rassla ju kedjorna som de ska spänna upp magen med. Sen känner man hur de trycker och pressar och bökar runt där ner. Försöker andas med stora andetag och hoppas att man inte tuppar av. Det ända jag ber om är en fuktig trasa för pannan.

3 timmar och 40 minuter sedan vi kom till bb plockas han ut. Känns som vi har varit där en halvtimme bara. Då är klockan 21.40.

De säger till mig att han han ser fin ut med de måste plocka ut honom från rummet för undersökning. Så jag hinner inte se honom så mycket då han ligger på en högre brits än vad jag gör. Jag sys ihop och hamnar på uppvaket. Konstig känsla när man känner hur morfinet från bedövningen i ryggen släpper mer och mer, tillslut finns bara en lite kittlande känsla kvar i tårna.

Anton som visar sig har svalt avföring tillsammans med fostervatten hamnar på neo avdelningen dit Per följer med. Det visar sig att de första 5 minutrarna är han mycket svag men redan efter 5 minuter så börjar han återhämta sig sakta men säkert.

Jag blir upprullad i sängen kl frya på morognen, då jag äntligen får träffa min lilla kille.

Anton blir kvar på Neo i två veckor, vi fick dock 2 permisar att åka hem i några dagar. Han fick en lite infektionsrisk och gick ner i vikt en del.

En förlossning blir väll aldrig som man tänkt sig, men nu sluta det väl ändå. Kommer inte skriva om alla de andra dagarna som vi var där. Det finns inte tid till det. Jag har även säkert missat skriva vissa saker om förlossningen, Allt kommer man ju inte ihåg.

Första bilden dagen efter förlossningen, andra bilden för nån dag sen hemma.