Förlossningen

Efter en lång väntan började värkarna på riktigt kl 9:20 på fredagen den 28 sep 2012.

Strax innan tog de hål på hinnorna för att vattnet skulle gå, vilket det gjorde. Men under en ultraljudsundersökning såg de att det knappt fanns något vatten alls där inne. Så det var inte mycket som kom.

Vid ca kl 11 satte de in värkstimulerande dropp för att verkligen få igång allt. De höjde gradvis under dagen för att saker skulle hända. Under värkarbetet var bebis hjärtljud väldigt oregelbundna och sjönk väldigt lågt när värkarna kom. Så efter några timmar kallades en läkare in för att kolla bebis bättre. Jag själv hängde inte med så mycket under tiden för jag var så koncentrerad på att ta varje värk. Efter halva dagen tog jag epidural för att minska smärtan, och det var nog det bästa jag gjort. Kunde äntligen slappna av lite.

Vid kl 18:06 satte krystvärkarna igång ordentligen, och jag kunde inte hålla emot utan var tvungen att krysta. Men då säger bm åt mig att inte göra det och att det är viktigt att jag lyssnar på henne. Under tiden tar läkaren ett prov på bebis huvud som visar dåliga resultat och ingen säger något när nästa krystvärk kommer. Det var lite läskigt för jag visste inte vad jag skulle göra då…

Men sen nästa värk så säger läkaren åt mig att lägga hakan på bröstet och ta i så mycket jag kan, ta ett djupt andetag och sen krysta igen innan värken tar slut. Sen säger hon att hon måste hjälpa bebisen ut så de ska sätta in en klocka och att vi nästa värk måste jag sammarbeta med henne så vi kan få ut bebisen. Det var inte trevligt när du stoppa in klockan och det gjorde väldigt ont sedan när det var de sista värkarna och bebisen verkligen var påväg. Minns att H sa att han kunde se huvudet och att det var en massa hår.

Jag minns bara hur det brände och sved faan och sen kändes det som en klump släppte och en massa varmt rann ur. Vilket jag fick veta var jag som blödde… fick sy ihop en artär som gått sönder.

Fick upp en liten rosavit blinkande bebis på min mage. Kunde knappt tro det! Min bebis!

Sen tog de henne och sprang iväg eftersom de inte riktigt fick igång andningen direkt. Men ute i korridoren börjar hon skrika av sig själv. De fick suga rent lite och så fick hon andas i en mask som ger samma effekt som att andas genom ett sugrör för att få lungorna att arbeta. Hon var medtagen men mådde bra trots allt.

Jag själv fick en djup bristning hela vägen in i slidan och bristningar på ringmuskeln så jag blev skickad till operation för att sy allt. Blev sydd hela vägen in, mer än halva utsidan, mellangården och ringmuskeln. Var ej nedsövd, var nästan värre än själva förlossningen. Bedövningen kändes som den inte hjälpte där den borde ha gjort det, så fick smärtstillande genom dropp under tiden. Fick säga till när det gjorde ont, vilket det gjorde typ hela tiden.

Var riktigt skönt sen när jag fick komma tillbaka till rummet och min lilla familj.

Var tvungna att stanna kvar i till på måndagen. Fick vara kvar på fl fram till söndag förmiddag för de ville ha koll på mitt blodtryck. Och på Måndagen klarade inte jag av att stanna längre, fast personalen tyckte jag skulle stanna minst 1 dygn till pga av att amningen inte riktigt kommit igång då.