Förlossningberättelse :)
HannaA · 2013-01-13 · 522 visningar
Hej ni fina!
Ska väl kanske börja varna för ett ganska känsligt ämne, men samtidigt något jag känner att jag behöver skriva av mig om. Jag pratar mycket om det med mina vänner då det är bland det häftigaste men även det värsta jag varit med om. Min förlossning, timmarna och dagen innan Filip kom ut till världen!
Fredag, 27/7.
Jag hade gått över tiden 2 dagar och jag började känna känslan att det nog inte kommer någon bebis! Det må låta knäppt, men jag försökte "acceptera" läget. Vi åkte ut till min svärmor på landet och grillade lite. Johans lillebror (10 år) skämtade och sa "ät tzatziki så kommer nog bebisen!". Jag skrattade åt honom men för att göra honom lite nöjd och glad så gjorde jag som han sa. Oj vad rätt han kunde ha! Men det tar vi senare.
Min pappa ringde mig medans vi var ute på landet, och frågade om det inte skulle komma någon bebis snart eftersom att dom skulle åka till Öland på söndagsmorgonen och vara borta i två veckor. Vi var nog lite ledsna båda två att de förmodligen inte skulle få träffa "bebisen" innan de åkte. Men för att muntra upp honom lite så sa jag att "vi får väl hoppas att bebisen kommer inatt eller imorgon så ni hinner komma innan ni ska åka!", båda två skrattade lite och vi sa sen hejdå.
Vi kom hem från svärmor lite senare på eftermiddagen/kvällen, kommer inte ihåg någon direkt tid. Men jag var väldigt trött och hade fruktansvärt ont i mina fötter då de hade svullnat upp som bara den pga all vätska. Jag satt halvsittandes i sängen med datorn i knät och försökte få tiden att gå så vi kunde lägga oss och sova snart. Johan skulle upp tidigt på lördagen för att plocka svamp med sin pappa. Jag pratade med en vän på msn som frågade om det inte hade kommit någon bebis än, jag svarade att det tyvärr inte hade gjort det. Då, just i det ögonblicket (klockan 21.20) klickade det. Det var verkligen som att höra ett klick från "tjejmagen". Lite ovetandes om vad det faktiskt var ställde jag mig upp för att gå till toaletten. Det rann! Jag förstod då att mitt vatten har nog gått, för inte kan jag väl ha kissat på mig. Jag hörde att Johan precis la på telefonen efter samtal med sin pappa, jag förklarade för honom att han nog inte kan plocka svamp imorgon, mitt vatten har ju gått! I chock ringer jag till förlossningen och berättar nyheten, de ber mig ta på mig en binda och ringa tillbaks om två timmar för att se hur jag känner då. Detta pga att jag inte hade några värkar när jag ringde in.
Jag ringde min mamma, hennes svar i telefonen blev inte något hej utan "är det dags??" Efter det kom dom och hämtade Neo (vår hund) eftersom vi inte visste när det skulle sätta igång ordentligt. Mina värkar blir starkare och mer intensiva, men fortfarande inte outhärdliga. Kl 23.30 ringer jag tillbaks till förlossningen med ganska kraftiga värkar. En jättetrevlig barnmorska frågar om jag kan ta två Panodil och lägga mig i ett varmt bad, vilket jag gör så fort vi lagt på. Jag klarar av att ligga i badet till ca 23.50, sen gör det alldeles för ont och jag känner en panik som börjar sprida sig i min kropp. Jag ber Johan ringa förlossningen och säga att vi kommer nu.
Lördag, 28/7.
Vi packar in bb-väska och bilbarnstol i bilen och åker in, blir inskrivna vid 00.30. Vid undersökning visar det sig att jag är öppen 4 cm. Det börjar gå upp för mig att det är på riktigt, det SKA komma en bebis!! Jag kräks en hel del och skakar av den panik jag känner i kroppen pga smärtan. Förklarar lite historik om mina panikångestattacker och barnmorskan beslutar tillsammans med mig ganska snabbt att jag bör få epidural (ryggbedövnig) så fort som möjligt. Vi får ett eget rum och runt 01.45-02.00 kommer läkaren in och ger mig epridural, värken släpper nästan direkt och jag börjar känna mig som en människa igen! Barnmorskan kom in och sa att det nog måste vara en ny tjej som ligger där i sängen med energi helt plötsligt. Jag känner nu mer och mer tryck neråt, men fortfarande inga värkar, så skönt! Jag går omkring lite grann inne på rummet.
Klockan 03.00 kommer barnmorskan in på nytt för att undersöka mig, det visar sig att jag är öppen 7 cm. Hon tycker det känns kul eftersom att hon förmodligen kommer hinna vara med på förlossningen innan det är dags för psssbyte! Vi tog fram datorn för att spela lite, vi har ju läst att detta kan ta låååång tid. Vanligtvis öppnar man sig ca 1 cm i timmen.
Strax efter att vi börjat spela så känner jag ett fruktansvärt tryck neråt, jag tror att jag måste bajsa förklarade jag för Johan. Kroppen kunde inte längre hålla emot, känslan av att vara hjälplös kom. Jag kunde helt plötsligt inte styra min egna kropp! Barnmorskan kommer in 03.35 och jag förklarar om trycket och hon undersöker mig. 10 cm var ju nu öppen!! Oh herre jisses, NU är det dags! Barnmorskan säger åt mig att jag kan krysta lite på egen hand medans hon hämtar undersköterskan. Vid 04.00 drar allt igång på riktigt, det är nu det är dags! Jag var förundrad över hur mycket kroppen gjorde själv, samtidigt som det skrämde mig att jag inte hade någon kontroll!!
Jag blir tröttare och tröttare, min kraft började ta slut. En till barnmorska kallade in, hon hjälpte till att trycka på magen medans jag krystade, detta för att hjälpa till att "trycka ut bebis. Ingen större skillnad dock! Vid 05.00 tillkallades läkare då jag var helt slut. Sugklocka skulle nu användas! De satte dit den på bebisens huvud (fy fan vad ont det gjorde!!). Tårarna sprutade på mig, men samtidigt en lättnad av att kunna få hjälp. Problem uppstod nu, sugklockan lossnade från bebis huvud, TVÅ gånger! En annan typ av sugklocka togs nu till. Tryckte släppte och jag kände mig så lättad!! Dock var bara huvudet ute, men jag kunde andas nu!! En kryst till sen är bebisen ute! Efter krystet så kom kroppen, 05.18, och Gud vilken känslovåg som spolade över mig! De la upp detta lilla mirakel på min mage, torkade av honom och kollade huvudet efter sugklockan. Han skrek. Världens finaste skrik. Jag var lättad och ytterligare igen grät jag. Jag grät av lycka, men samtidigt av lättnad över att förlossningen nu var över! De la upp detta lilla mästerverk på mitt bröst och vi kunde inte sluta titta på honom!
Detta är som sagt det absolut häftigaste jag varit med om, men samtidigt det absolut värsta och tuffaste! Ett tag var jag helt övertygad om att han skulle komma ut genom rumpan.
Alltid lika skönt att skriva av sig, jag kan inte sluta prata om denna händelse, trots att det är snart 6 månader sedan!
Kram! ❤
www.hannaaaxelsson.wordpress.com
Ska väl kanske börja varna för ett ganska känsligt ämne, men samtidigt något jag känner att jag behöver skriva av mig om. Jag pratar mycket om det med mina vänner då det är bland det häftigaste men även det värsta jag varit med om. Min förlossning, timmarna och dagen innan Filip kom ut till världen!
Fredag, 27/7.
Jag hade gått över tiden 2 dagar och jag började känna känslan att det nog inte kommer någon bebis! Det må låta knäppt, men jag försökte "acceptera" läget. Vi åkte ut till min svärmor på landet och grillade lite. Johans lillebror (10 år) skämtade och sa "ät tzatziki så kommer nog bebisen!". Jag skrattade åt honom men för att göra honom lite nöjd och glad så gjorde jag som han sa. Oj vad rätt han kunde ha! Men det tar vi senare.
Min pappa ringde mig medans vi var ute på landet, och frågade om det inte skulle komma någon bebis snart eftersom att dom skulle åka till Öland på söndagsmorgonen och vara borta i två veckor. Vi var nog lite ledsna båda två att de förmodligen inte skulle få träffa "bebisen" innan de åkte. Men för att muntra upp honom lite så sa jag att "vi får väl hoppas att bebisen kommer inatt eller imorgon så ni hinner komma innan ni ska åka!", båda två skrattade lite och vi sa sen hejdå.
Vi kom hem från svärmor lite senare på eftermiddagen/kvällen, kommer inte ihåg någon direkt tid. Men jag var väldigt trött och hade fruktansvärt ont i mina fötter då de hade svullnat upp som bara den pga all vätska. Jag satt halvsittandes i sängen med datorn i knät och försökte få tiden att gå så vi kunde lägga oss och sova snart. Johan skulle upp tidigt på lördagen för att plocka svamp med sin pappa. Jag pratade med en vän på msn som frågade om det inte hade kommit någon bebis än, jag svarade att det tyvärr inte hade gjort det. Då, just i det ögonblicket (klockan 21.20) klickade det. Det var verkligen som att höra ett klick från "tjejmagen". Lite ovetandes om vad det faktiskt var ställde jag mig upp för att gå till toaletten. Det rann! Jag förstod då att mitt vatten har nog gått, för inte kan jag väl ha kissat på mig. Jag hörde att Johan precis la på telefonen efter samtal med sin pappa, jag förklarade för honom att han nog inte kan plocka svamp imorgon, mitt vatten har ju gått! I chock ringer jag till förlossningen och berättar nyheten, de ber mig ta på mig en binda och ringa tillbaks om två timmar för att se hur jag känner då. Detta pga att jag inte hade några värkar när jag ringde in.
Jag ringde min mamma, hennes svar i telefonen blev inte något hej utan "är det dags??" Efter det kom dom och hämtade Neo (vår hund) eftersom vi inte visste när det skulle sätta igång ordentligt. Mina värkar blir starkare och mer intensiva, men fortfarande inte outhärdliga. Kl 23.30 ringer jag tillbaks till förlossningen med ganska kraftiga värkar. En jättetrevlig barnmorska frågar om jag kan ta två Panodil och lägga mig i ett varmt bad, vilket jag gör så fort vi lagt på. Jag klarar av att ligga i badet till ca 23.50, sen gör det alldeles för ont och jag känner en panik som börjar sprida sig i min kropp. Jag ber Johan ringa förlossningen och säga att vi kommer nu.
Lördag, 28/7.
Vi packar in bb-väska och bilbarnstol i bilen och åker in, blir inskrivna vid 00.30. Vid undersökning visar det sig att jag är öppen 4 cm. Det börjar gå upp för mig att det är på riktigt, det SKA komma en bebis!! Jag kräks en hel del och skakar av den panik jag känner i kroppen pga smärtan. Förklarar lite historik om mina panikångestattacker och barnmorskan beslutar tillsammans med mig ganska snabbt att jag bör få epidural (ryggbedövnig) så fort som möjligt. Vi får ett eget rum och runt 01.45-02.00 kommer läkaren in och ger mig epridural, värken släpper nästan direkt och jag börjar känna mig som en människa igen! Barnmorskan kom in och sa att det nog måste vara en ny tjej som ligger där i sängen med energi helt plötsligt. Jag känner nu mer och mer tryck neråt, men fortfarande inga värkar, så skönt! Jag går omkring lite grann inne på rummet.
Klockan 03.00 kommer barnmorskan in på nytt för att undersöka mig, det visar sig att jag är öppen 7 cm. Hon tycker det känns kul eftersom att hon förmodligen kommer hinna vara med på förlossningen innan det är dags för psssbyte! Vi tog fram datorn för att spela lite, vi har ju läst att detta kan ta låååång tid. Vanligtvis öppnar man sig ca 1 cm i timmen.
Strax efter att vi börjat spela så känner jag ett fruktansvärt tryck neråt, jag tror att jag måste bajsa förklarade jag för Johan. Kroppen kunde inte längre hålla emot, känslan av att vara hjälplös kom. Jag kunde helt plötsligt inte styra min egna kropp! Barnmorskan kommer in 03.35 och jag förklarar om trycket och hon undersöker mig. 10 cm var ju nu öppen!! Oh herre jisses, NU är det dags! Barnmorskan säger åt mig att jag kan krysta lite på egen hand medans hon hämtar undersköterskan. Vid 04.00 drar allt igång på riktigt, det är nu det är dags! Jag var förundrad över hur mycket kroppen gjorde själv, samtidigt som det skrämde mig att jag inte hade någon kontroll!!
Jag blir tröttare och tröttare, min kraft började ta slut. En till barnmorska kallade in, hon hjälpte till att trycka på magen medans jag krystade, detta för att hjälpa till att "trycka ut bebis. Ingen större skillnad dock! Vid 05.00 tillkallades läkare då jag var helt slut. Sugklocka skulle nu användas! De satte dit den på bebisens huvud (fy fan vad ont det gjorde!!). Tårarna sprutade på mig, men samtidigt en lättnad av att kunna få hjälp. Problem uppstod nu, sugklockan lossnade från bebis huvud, TVÅ gånger! En annan typ av sugklocka togs nu till. Tryckte släppte och jag kände mig så lättad!! Dock var bara huvudet ute, men jag kunde andas nu!! En kryst till sen är bebisen ute! Efter krystet så kom kroppen, 05.18, och Gud vilken känslovåg som spolade över mig! De la upp detta lilla mirakel på min mage, torkade av honom och kollade huvudet efter sugklockan. Han skrek. Världens finaste skrik. Jag var lättad och ytterligare igen grät jag. Jag grät av lycka, men samtidigt av lättnad över att förlossningen nu var över! De la upp detta lilla mästerverk på mitt bröst och vi kunde inte sluta titta på honom!
Detta är som sagt det absolut häftigaste jag varit med om, men samtidigt det absolut värsta och tuffaste! Ett tag var jag helt övertygad om att han skulle komma ut genom rumpan.
Alltid lika skönt att skriva av sig, jag kan inte sluta prata om denna händelse, trots att det är snart 6 månader sedan!
Kram! ❤
www.hannaaaxelsson.wordpress.com
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.