förlossning, så småningom.

Största rädslan för min nästa förlossning är att jag ska behöva uppleva allt det hemska än en gång. En förlossning gör ont, man är utlämnad, rädd. Man vet inte vad som ska hända. Bara det är hemskt nog. Men att man sen får skräckförlossningen man fantiserat om och dessutom personal som kör över en och bestämmer vad du ska känna och tycka gör inte det hela bättre. I samma veva som jag såg strecket bli starkare på grav.testet kände jag paniken komma krypande. När jag tänker på alltihop blir jag förbannad, arg, rädd. Jag vill inte att någon ska titta på min kropp. Jag vill inte att någon säger åt mig att jag ska ta av mig alla kläder på kroppen för att ta på mig en steril, obekväm sjukhusskjorta. Jag vill inte att någon knäpper upp skjortan jag har på mig för att dom tycker att bebisen ska upp på bröstet hud mot hud på direkten. Jag vill ha bh på mig. Jag vill ha strumpor på mig. Jag vill knäppa upp skjortan själv! Jag vill inte ha någon som står och tittar mig rakt upp i lilla Lisan. Jag vill inte ha en främmande människa som torkar bajs. Jag vill inte att en människa jag inte litar på ska sätta kanylen i armen. Jag vill inte att en främmande människa ska stoppa upp sina fingrar i min lilla Lisan och känna hur öppen jag är. Det är min kropp! Den är helig för mig. Efter första förlossningen känner jag mig inte bara överkörd, men nästan som att jag varit utsatt för ett övergrepp. Jag hade ingenting att säga till om. Dom körde sitt rejs. Jag tyckte vad dom sa, jag kände vad dom sa. Ska det bli likadant nästa gång? Vem har sagt att man säger upp allting vad känslor och vilja heter bara för att man ska föda barn? Jag är livrädd för att tappa kontrollen och bli överkörd. Jag är livrädd för att inte kunna stå upp för migsjälv och säga ifrån. Jag är livrädd över att vara så trött, ensam, utlämnad och uppgiven. Jag är rädd för att spricka, bli sydd, få en spruta uppkörd i ett sarjat underliv. Jag är rädd för att bajsa på mig. Jag känner obehag över att behöva gå igenom dörrarna till förlossningen. Och när man väl kämpat sig igenom förlossningen utan att ha en minsta gnutta intergritet kvar och äntligen fått komma upp på BB, så kommer nästa obehagskänsla över att dom känner och klämmer på mina bröst för att se att bebisen verkligen tuttar ordentligt. Och där finns också rädslan över att dom ska behöva tappa en för att man inte kan få lugn och ro att försöka kissa ifred. När kissningen är över kommer nästa rädsla hur fasen man ska överleva att bajsa igen utan att dö av smärta och rädsla över att hela ens sarjade underliv ska spricka upp igen. Fan vad det är härligt med förlossningar!