Förlossning 12 dagar över tiden. Redan 1 vecka har gått!

Ja... 41+4 startade värkarna så smått på morgonen, men jag visste inte om det var riktiga värkar eller inte. Gick på långpromenad för att hålla igång det hela och bm (redan tidigare inbokad kontroll) på eftermiddagen sa att jag var öppen 3 cm och att livmodertappen var mjuk o ca 1 cm kvar. Senare på eftermiddagen runt 17-tiden märker jag att värkarna tilltar och att det blir något kortare tid emellan. Vi försöker med lite massage från Profylaxkurs-DVD:n som jag tyckte verkade bra innan, men snart märker jag att jag inte kan stå still. Måste röra mig hela tiden genom värkarna.

Fortfarande orolig att allt ska avta går jag och min man ut och sätter potatis vid 19-tiden. Tiden mellan värkarna fortsätter att bli kortare. ca 5 minuter emellen. Vid 21-tiden 3-4 minuter emellan. Vi konsulterar med förlossningen och åker in. är där vid 22.30-tiden

Förlossningen:

Bm på förlossningen kollar mig 23.00, då öppen 3 cm och några mm kvar på livmodertappen

Jag vanrar omkring på avdelningen i nästan 2 timmar (efter 1 timma frågar jag om jag kan bada men vi avvaktar eftersom jag inte var i aktiv fas)

Bm kollar mig 00.50 - öppen 7-8 cm ! Nästan inga kanter kvar på tappen. Hon blir förvånad med tanka på att jag är förstföderska och skyndar att ta in olika instrumen och göra i oprdning inför förlossninen

Först nu får jag prova något mot smärta. Jag testar lustgas och använder den vid varje värk men jag upplever att värken toppar så fort att jag är osäker på om lustgasen hann göra någon nytta... Men det skadade ju inte att ha den iaf :) Jag fortsätter att stå o gå

Vid 02.30tiden är jag öppen 9cm och vi diskutterar ryggbedövning. Narkosen kommer och ger en spruta och det vill jag säga var det bästa jag gjort - från att känna extremt mycket vid värk till att vara helt smärtfri!

Så jag går igen i korridoren till klockan blir 04 då bm kollar mig igen. Vattnet gick delvis 03.15 och vid 4-kollen tar hon hål på resten av hinnan. Smärtan vid värkar har vid denna tid återfunnit sig, troligtvis för att bebisen kiommit allt längre ner.

Vid 04.30-tiden är jag redo att krysta .

05.01 föds vår härliga lilla "groda" - en son! Och vilken bjässe sen - 4955gram och 55cm lång!

Jag kan inte säga annat än att det gjorde ont - för det gjorde det. Men med hjälp av andning och stöd från min man underlättades så mycket. Mellan värkarna mådde jag förvånansvärt bra, kunde skämta och så. Men under själva värkarna var det intensivt. Jag upplever inte att krystvärkarna är så annorlunda mot de andra värkarna men mot slutet när bebisen nästan är ute kände jag verkligen hur kroppen tog över och gjorde jobbet nästan själv. Först krystade jag medvetet och sen tog kroppen över.

Det som jag upplever var värst var efterförloppet, då bm skulle kolla efter bristningar eller om man spruckit. Jag hade som väl var inte spruckit något utvändigt, vilket jag var väldigt orolig för innan, men hade en längre bristning invändigt. Någonstans ifrån blödde det också och 2 barnmorskor, 1 läkare och 1,5 timmar senare var de äntligen färdiga! Just detta upplevde jag nästan var värre än själva förlossningen. Här använde jag mer lustgas än under själva värkarna!

Sen äntligen fick jag njuta av vårt lilla mirakel! Nu är han en vecka gammal, hur söt och snäll som helst! Riktig lycka och värd all smärta i världen!

Ja... detta var en sammanfattning av mina upplevelser från förlossningen. det gick fort och bra. Med tanke på bebisens storlek är jag glad att jag kunde föda vaginalt och inte "skada" mig mer än bristningar! När man ser tillbaka är det också skönt att det gick såpass fort, för jag upplever att jag blev pigg ganska snabbt efteråt. Jag känner verkligen med de som får kämpa i hur många timmar somhelt!

/H