för mycket i huvudet :S

Ibland behöver man bara skriva av sig så att man får ut allt ur huvudet.

Blev så glad när jag mer och mer började känna att jag fick så ömma bröst, och att mensen aldrig kom, äntligen! Vi hade försökt bli gravida sedan november så var så otroligt skakis i hela kroppen när jag gjorde testet på morgonen och kunde urskilja ett svagt litet plustecken. Sa till sambon att vi är nog gravida J

For och jobbade lite och barnmorskan ringde upp, hon sa att syns ett plus så är det ett plus, hon grattade oss men hörde att jag ändå var så nervös så hon tyckte att jag skulle komma in till henne och göra ett test, vilket vi också gjorde. Tog lite tid men det kom ett sträck där också så hon gratulerade oss så mycket och vi bokade en tid för inskrivning J

Dagarna gick och jag var riktigt glad, vansinnigt vad man hinner planera och prata och känna hur mycket man verkligen vill ha denna lilla hos sig.

Vaknade sedan på lördagsmorgon, ont i magen, men tänkte inte så mkt på det, men såg att jag blödde när jag gick på toa.

Blev jätteorolig, väckte sambon, så det slutade med att vi åkte in till akuten.

Där så fick jag komma in, läkaren var gnällig hade en halvtimme kvar på sitt skift efter natten. Hon gjorde ett vaginalt ultraljud men hitta inget alls, trodde inte ens att jag kunde varit gravid utan bara att kroppen spela mig ett spratt. ´Gjorde ett test på urinen också som visade negativt, men hade ju kissat miljoners gånger på morgonen så…

I alla fall hon tog ett blodprov och skulle ringa upp dagen efter.

Hon gjorde det “Oj, du, du var viss gravid, vad kul grattis. Föresten hur mycket blödde du?!” Svarade att jag blödde mycket, klumpar och så. “Oj, ja då är det nog ett missfall ändå”

Va fasiken? Hatar den människan! Så okänslig och hugaligen.

Hon tyckte att vi skulle komma in och göra ett nytt blodprov 5 dagar senare för att se om det klarat sig. Men det visade sig då att så var inte alls fallet. Det var ett missfall.

Mådde inte alls bra under den tiden, det var så efterlängtat så, vilket de flesta förmodligen känner igen när man väl blitt gravid.

Så jobbigt att bli påmind varje gång man gick på toa, att nu blöder jag ut mitt barn.

Hemska tanke!

Kändes mycket bättre så fort jag slutat blöda, men har varit så otroligt mycket upp och ner i humöret efter det, glad ena minuten och gråtit som en galning den andra. Nu först som allt börjar stabilisera sig.

Läste att det kan bli lättare att bli gravid efter ett MF då livmodern har bl.a. bl.a. bl.a…. Man får ju hoppas, men man har ju så lätt för att “hitta” symptom som man vill ha.

När börjar man egentligen kunna känna av att man är gravid och så?

Mådde riktigt illa igår när jag skulle äta lunch, hade inte ätit nåt på hela morgonen så, fick sitta ett tag innan jag kunde äta.

Kan det vara ett tecken?

16 dagar sedan vi fick vårat missfall. Känns lite för tidigt, och har inte känt på nåt annat sätt eller så.

Man ska ju inte tänka på det hela tiden heller, men vad gör man? Hur lätt är det att inte göra det då man ser alla gravida kvinnor överallt, alla nyblivna föräldrar som styr sina barnvagnar, alla små söta bebisar?

Ja, jag vet att det kommer att lägga sig så småningom, men det är väl nu som det är som mest jobbigt.

Sambon har varit en underbar stöttepelare under denna tid, finare finns inte!

Men förstår att det blir jobbigt för honom då det blir som att jag ältar i det hela tiden.

Gaah! Man kan verkligen bli galen på sånt här när det är något som man vill så mycket!

Oj, detta blev verkligen långt, men jag brukar ha lättare att släppa saker när man väl skrivit av sig dom, så vi får hoppas på det.

Lycka till nu alla där ute som väntar på att få bli med liten, och Grattis till er alla som är med barn!