Fick inte bra reaktion av alla....
Sparris · 2011-10-18 · 679 visningar
Hejsan
Då var man i vecka 5, känns super roligt. Både jag och min sambo är jätte glada. Vi har berättat för våra föräldrar och fik bra respons av alla, förutom min mamma. Hon är arg och försöker hitta skäl till att jag inte ska behålla barnet, hon tycker att vi är alldeles för unga och så kan vi uppenbarligen inte ta hand om oss på ett klokt sätt. Kändes jätte hemskt att mamma satt och talade om för mig att hon är säker på att det kommer gå åt helvete och att jag förstört mitt liv om jag behåller det här barnet, vilket jag självklart kommer att göra.
Talade om för henne att jag och min sambo kommer bli jätte bra föräldrar och att hon inte behöver oroa sig, talade även om att jag kände mig nedtryckt av det hon berättade och fick svaret att mina känslor får jag styra över själv!
Till råga på allt hade jag förstört hennes lic också, nu kunde hon minsann inte fullfölja sina planer utan är tvungen att lägga ner det för att ta hand om mitt barn?!
Då fick det räcka med smutskastning och jag åkte hem till min familj, sambon och hunden. Jag kan förstå min mammas oro för jag är väldigt ung men det betyder inte att jag inte klarar av att ta hand om ett barn och hon vet ju att vi försökt länge och hon har varit med och hört vad läkarna har sagt. Jag tycker att det är hon som beter sig illa och omoget, jag har inte alls gjort något för att skapa en strid mellan mig och min mamma men nu är jag rena rama besvikelsen i hennes ögon och hon är aldrig glad när man pratar med henne i telfonen längre. Hon har alltid varit en väldigt envis och svår kvinna men nu får det ta mig tusan räcka.
Någon annan som har svåra föräldrar, min mamma vill uppenbarligen inte veta av att jag ska ha barn och min pappa som jag har ganska dålig kontakt med blev jätte glad men han bor 5 timmar bort.. ?
Ska man bara ta skiten, för kommer det från ens mamma så gör det ont och man blir extremt sårad, jag har inte gjort något fel?
Känns tråkigt och hopplöst, jag vill att hon ska vara glad för våran skull och inte bete sig så elakt som hon gör nu, för det tänker jag inte ta!
Vad gör man i ett sådant här läge?
Kramar till alla
Då var man i vecka 5, känns super roligt. Både jag och min sambo är jätte glada. Vi har berättat för våra föräldrar och fik bra respons av alla, förutom min mamma. Hon är arg och försöker hitta skäl till att jag inte ska behålla barnet, hon tycker att vi är alldeles för unga och så kan vi uppenbarligen inte ta hand om oss på ett klokt sätt. Kändes jätte hemskt att mamma satt och talade om för mig att hon är säker på att det kommer gå åt helvete och att jag förstört mitt liv om jag behåller det här barnet, vilket jag självklart kommer att göra.
Talade om för henne att jag och min sambo kommer bli jätte bra föräldrar och att hon inte behöver oroa sig, talade även om att jag kände mig nedtryckt av det hon berättade och fick svaret att mina känslor får jag styra över själv!
Till råga på allt hade jag förstört hennes lic också, nu kunde hon minsann inte fullfölja sina planer utan är tvungen att lägga ner det för att ta hand om mitt barn?!
Då fick det räcka med smutskastning och jag åkte hem till min familj, sambon och hunden. Jag kan förstå min mammas oro för jag är väldigt ung men det betyder inte att jag inte klarar av att ta hand om ett barn och hon vet ju att vi försökt länge och hon har varit med och hört vad läkarna har sagt. Jag tycker att det är hon som beter sig illa och omoget, jag har inte alls gjort något för att skapa en strid mellan mig och min mamma men nu är jag rena rama besvikelsen i hennes ögon och hon är aldrig glad när man pratar med henne i telfonen längre. Hon har alltid varit en väldigt envis och svår kvinna men nu får det ta mig tusan räcka.
Någon annan som har svåra föräldrar, min mamma vill uppenbarligen inte veta av att jag ska ha barn och min pappa som jag har ganska dålig kontakt med blev jätte glad men han bor 5 timmar bort.. ?
Ska man bara ta skiten, för kommer det från ens mamma så gör det ont och man blir extremt sårad, jag har inte gjort något fel?
Känns tråkigt och hopplöst, jag vill att hon ska vara glad för våran skull och inte bete sig så elakt som hon gör nu, för det tänker jag inte ta!
Vad gör man i ett sådant här läge?
Kramar till alla
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.