Farsan är hemma

Ja, nu vet han. Tog inte många minuter efter att han kommit hem. Precis som jag trodde, gick han och kollade i sin posthög och då låg ju fotot där. Tyvärr var nog belysningen inte tillräcklig för han kollade på det först litegrann, vände på kortet, för att se om det var ett vykort eller vad. Först sedan började han haja lite, frågade - vad är det?, - är det ett graviditetstest ?- och direkt därefter - är det positivt? -. Och jag kunde stå där, precis som jag önskade och le lite småpuckat. Fick en lång kram som var väldigt god. Frågade hur det kändes och fick till svar att det känns omtumlande. Såklart - stackaren. Drabbad av sitt kommande faderskap på stående fot. Jag sade att jag vetat om det sedan i tisdags, men ville inte störa honom under resan. Det tyckte han var bra (tack och lov att jag känner honom). Han undrade, hur jag mår och när han hade fått svar, tog han en Fantomen under armen, gick och satt länge på toaletten.

Jag satt kvar i köket och var liksom lättad över att grodden nu hade en pappa och att pappan hade en grodd. Märklig känsla. När Agne kom ut från toaletten, sade han efter ett tag rätt så förnöjt, att han inte är förvånad över att det gick så snabbt. Ja, svarade jag, det var ju inte vad jag trodde i alla fall. Och mannen i mitt liv fick nu nöjet att säga att han brukar ha rätt. Jag vet inte om det är så, men i det här hade han så väldigt rätt. Jag med min inställning om att det är bäst att söka oss till en fertilitetsklinik direkt, helst innan vi ens försökt, mycket fel. Jag ville ha både hängslen och livrem, han körde med öppen gylf (som man nog sig bör, när det gäller skaffa-barn-saker).

Idag var första dagen på väldigt länge som solen behagade visa sig. Firade det med att släppa loss vårt lilla zoo i trädgården. Lekte trasig boll med hunden. Katten och kaninen roade sig på var sitt håll och alldeles själva; katten under jasminbusken, där talgoxar kvittrade, kaninen på altanen där det finns så många goa ställen att gömma sig. Sedan skruvade jag ihop den nya skottkärran, pumpade hjulet och lastade pelletssäckar. Tror väl inte att det skulle kunna vara skadligt för mig. Kändes ok i alla fall. Försöker att leva med mottot "jag är gravid, inte sjuk" vilket innebär att jag faktiskt gör det mesta - med ett litet extra gehör till kroppen.

Agne har spelat gitarr och sjungit mest hela dagen (förutom när jag drog honom ut till trädgården i förmiddags och när vi kånkade pellets). Repertoaren har mest innefattat sådana lite sorgsna låtar som Chapmans "Baby, can I hold you" och Beatles "Yesterday". Antar att det är någon sorts pågående bearbetning. Han brukar finna mycket styrka i musiken och är dessutom väldigt behaglig att lyssna på. Trodde han var helt i sin egen värld, när han plötsligt kommenterade sig själv med "jag får spela mycket och sjunga för barnet sedan så h*n känner igen pappas röst och musik". Snacka om att jag blev stolt och nöjd. Jag har en blivande pappa här hemma.