Får inte hoppas

Vågar inte hoppas. Vågar inte. Får inte.

Äckelsnuvig och dan idag. Såklart. Satt ju i väntrummet på sjukhuset igår i väntan på provtagning. Blir alltid sjuk efter besök på sådana ställen - infektionskänslig som jag är. Tur i oturen att jag redan är "hemma och vilar".

Snopet dock - inte en droppe blod idag hittills. Inte en endaste droppe. Konstant kissnödig och ömma bröst igen. Som om ärtan levde därinne.

Men jag får inte hoppas. Lika bra att vara inställd på det värsta, så jag inte gråter mig sönder och samman på fredag när vi ska träffa gyn igen.

Min mamma sa "kanske är lika bra" om att ärtan inte har hjärtslag. Hon menar att om jag ändå blött så är det något fel på den. Är det, måste det vara det? Enligt alla böcker och broschyrer är det normalt med blödningar till och från under graviditet. Så länge fostret är kvar och lever så "är det inget fel".

Jag blir galen av alla funderingar. Om nu ärtan inte lever, blir det väl "abort" nästa vecka. Och sedan...? Kommer vi öht lyckas igen? Det tog så många, många år att "träffa rätt" den här gången så chansen är nog liten. Den här ärtan, ärtan i min mage, var mitt mirakel. Vårt mirakel. Som bevisade att det fanns en mening med allt lidande, allt elände.

Kan man be om två mirakel? Det känns som om det behövs ett till nu. Att ärtan stannar kvar, lever och frodas och blir en frisk bebis efter sommaren.

Men jag vet att jag inte får hoppas. Mentalt. Jag kan inte går runt och hoppas att en gynläkare som varit överläkare på kvinnokliniken i 30 år inte vet vad han pratar om, att han inte kan läsa ultraljud. Men samtidigt kan jag inte sörja än. Den dagen ärtan är borta från min kropp kanske jag kan sörja och fundera på hur man börjar om igen.

Älskade lilla ärta. Var mitt mirakel en gång till.