Examinerad och klar

Veckorna har rullat på, även om det har tagit en halv evighet. Jag har verkligen fått kämpa - framförallt mot min sviktande motivation till att över huvud taget göra någonting annat än att sitta i solen och klappa mig på magen. Men jag gjorde det. Tog mig igenom den sista praktiken, till och med kompletteringen som jag fick lägga in efter examen eftersom jag blev sjuk och kräktes i en vecka mitt i slutspurten. Jag bet ihop för femtifjärde gången och tvingade mig att stå kvar på mottagningen, tvingade ögonen att läsa och hjärnan att förstå och minnas det som jag behöver kunna. Jag plågade mig igenom helgen innan tentan - det var soligt men kyligt och jag satt på stugan och sökte ursäkter för att slippa plugga. Och hurrade för varje timme som passerat, eftersom det då var en timme mindre kvar av den mycket påfrestande "sista helgen innan tentan". I vanliga fall brukar paniken stiga när timmarna försvinner... men inte nu. På måndagsmorgonen var jag rent av munter, om än också nervös. Nu skulle jag äntligen få sätta mig och skriva den eländiga tentan, få det ur världen, få börja leva ett liv istället.

Och jag klarade den. Med god marginal, dessutom.

Nästa prövning var själva examensdagen. Förvisso en rolig dag, med firande, tårta och fest, men ändå jobbig. Jag var helt slut redan efter den högtidliga ceremonin på förmiddagen. Att jag gick och var hyfsat nervös över att jag skulle sjunga både på ceremonin och festen hjälpte väl inte till heller. Nåväl, det var inte annat att göra än att pressa på, genom den sista prövningen... jag tog emot mitt examensbevis med ett stort leende, rak rygg och vilt sparkande bebis i magen. Härligt! Jag är examinerad. Klar. Knäppt.

Den där riktiga lyckokänslan har dock inte riktigt infunnit sig. Det har varit mycket att stå i även efter examen. Förutom att göra klart praktiken (vilket jag gjorde igår, hurra!) har jag en miljon småsaker att fixa. Som att ordna med föräldrapenningen, planera ett födelsedagskalas, betala räkningar, tömma mitt skåp, börja sommarjobba, lämna in intyg och reseräkningar, fixa låset på min ytterdörr, städa och sälja lägenheten, och så vidare... Och så ska jag ju hinna ta igen mig, äntligen. Nåja, det kommer väl så småningom det också. Nu slipper jag ju i alla fall plugga.

Puffen i magen är glad och sprallig. Sparkar halva dan och hela natten. Den är stor nu, väger nästan två kilo. Och om den skulle få för sig att titta ut nu så är lungorna faktiskt redo för det. Åtta veckor kvar till beräknat födelsedatum. Tidigare har jag undrat hur sjutton jag skulle kunna vänta flera MÅNADER innan bebisen äntligen kommer ut, men nu är jag lite mer tillfreds med att bara vara gravid och få ägna mig åt att vara fullständigt egoistisk och mentalt förbereda mig för att bli förälder. Ha lite sommarlov, helt enkelt.