Ett oväntat besök på förlossningen...

Igår eftermiddag (fredag 4 feb) fick jag för mig att det hade börjat läcka fostervatten och att det i så fall var något på g med bebisen. Jag berättade för min man och svärmor om min oro. Svärmor frågade mig om jag var säker på att det var fostervatten det handlade om och inte urin? Gravida kvinnor kan faktiskt kissa på sig utan att de märker det på en gång, menade hon. Det räcker med att bebisen sparkar hårt på blåsan så kan det inträffa en liten olycka. Jag funderade på det, men nej, bebisen är fortfarande ganska liten. Jag är bara i graviditetsvecka 23 och att kissa på sig för att bebisen sparkar hårt på blåsan låter mer som något som kan hända i slutet av graviditeten när bebisen vuxit sig större. Med risk för att verka larvig ringde jag till min doktor för att se om hon ville att jag skulle komma in på en undersökning. Jag blev helt chokad när hon sa att jag måste åka till förlossningsavdelningen på det sjukhus där jag ska föda barnet i juni. Hon menade att OM det var fostervatten som läckte så kan det vara ett tecken på "pre-term labor" alltså en för tidig förlossning.

Sagt och gjort, svärmor skjutsade mig och maken till sjukhuset på störten. Vi var så klart jätte oroliga. Hon släppte av oss och åkte hem igen med vår dotter eftersom vi inte hade en aning om hur länge vi skulle bli kvar. Det visade sig bli sju timmar! Först gjorde två sjuksköterskor en undersökning på mig som visade att allting såg bra ut. Livmoderhalsen var helt stängd, vilket var ett mycket gott tecken sa de. De kollade också bebisen via ultraljud och den mådde bra och höll på att göra kullerbyttor. Man såg hur den låg och sparkade med fotsulorna mot min livmoder och samtidigt guppade min mage så att man såg det från utsidan. ;) Sen tog de urinprov och skickade iväg på snabbanalys och de gjorde också ett annat test som skulle visa om det fanns något läckage av fostervatten. Alla proverna kom tillbaka med bra resultat. De kunde inte se att de hade läckt ut fostervatten och allting såg bra ut. Nu hade det gått ca en och en halv timme och jag trodde att de skulle skicka hem mig och maken.

Men så kom plötsligt en doktor in och meddelade att trots att testerna såg övervägande bra ut så hade urinodlingen visat att jag var riktigt uttorkad. Jag och mannen tittade förvånat på varandra för vi brukar alltid skämta om att jag dricker så himla mycket vätska. Sen jag blev gravid är jag konstant törstig och jag dricker minst 3 l vatten om dagen, säkert ännu mer. Doktorn sa att hon trodde så klart på att jag drack mycket, men testerna hade visat att jag var så pass uttorkad att de ville lägga in mig med dropp. Men det värsta var inte att jag var uttorkad, jag hade dessutom en massa sammandragningar i livmodern, typ små värkar som man får innan förlossningen. Doktorn hade spännt på mig ett sånt där bälte runt magen som mäter värkar och hon visade oss på dataskärmen en kurva som gick upp och ned ganska kraftigt. Det var alltså livmoderns sammandragningar. Hon var förvånad att jag inte hade ont, för dessa sammandragningar var så pass starka att jag borde känna smärta och obehag. Jag kände bara lite tryck i nedre delen av magen, men det var inte mer än att jag skulle kunna ha ignorerat det. På skärmen såg jag ju hur höga numren var. Visserligen inte lika höga som jag minns att det var under förlossningen med min dotter för snart 3 år sen, då hade jag ju skitont. Doktorn frågade mig hur ont jag hade på en skala från 1-10. Jag förklarade att jag redan har fött barn en gång och att då räckte inte den skalan till. Då hade jag sagt "11" om någon hade frågat mig hur pass ont det gjorde. Nu var smärtan eller rättare sagt obehaget 2 eller max 3. Doktorn sa att det var bra, men tyvärr så visade ju ändå mätningarna att sammandragningarna i min livmoder fortsatte och blev högre och högre. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Både jag och makenfattade ju att en 23 veckor gammal bebis med största sannolikhet inte kan överleva om den skulle födas nu. Doktorn ville inte ta några risker. Jag blev inlagd med dropp som skulle återställa min vätskebalans och så fick jag två tabletter som skulle få stopp på sammandragningarna. Personalen var otroligt omhändertagande och jag kände att jag litade på dem och att de visste vad som skulle göras. Alla var trevliga och professionella.

Efter ca 2 timmar gjorde de en ny undersökning för att kontrollera att min livmoderhals inte hade börjat öpnna sig. Den var som tur var fortfarande helt stängd! Jag jublade inombords. Sammandragningarna hade däremot fortsatt, tabletterna hade alltså inte fått stopp på dem. Nu ville doktorn ge mig en spruta som skulle lugna ned sammandragningarna. Jag blev informerad att jag skulle känna mig trött och få lite yrsel och så kunde man få hjärtklappning och känna lite ångest. Jag sa att de kunde gärna få ge mig 10 sådana sprutor bara det fick stopp på sammandragningarna. Jag brydde mig inte ett dugg om hur jag jag skulle må, jag ville ju för allt i världen inte få riktiga värkar. De fick ge mig två sprutor och en till påse med dropp men till slut så försvann sammandragningarna! Klockan 21:00 meddelade de att vi skulle få åka hem. Både jag och maken var överlyckliga. Vi hade ju förberett oss på det värsta. Vi trodde absolut att de skulle behålla mig över natten, kanske ännu längre. 21:30 kom svärfar och hämtade oss. Jag fick order om att ta det lugnt och vila hela helgen. Och så måste jag dricka mer vätska. Sen ska jag träffa min vanliga doktor på hennes mottagning någon dag nästa vecka för att följa upp. Jag frågade doktorn på sjukhuset om jag var tvungen att sjukskriva mig från jobbet. Jag är ju på fötterna 8 timmar i sträck. Men hon tyckte inte det. Bara jag tog det lugnt och vilade nu i helgen så skulle det räcka. Sen sa hon att om jag fick magkramper och trodde att jag hade sammandragningar igen så måste jag kontakta min doktor eller sjukhuset omdelbart.

Men jag har mått bra hela dagen och känner inte av någonting. Jag vill ändå träffa min doktor så fort som möjligt nästa vecka, helst på måndag. Lite orolig är jag så klart att detta ska inträffa igen. Å andra sidan kan man ju ha sammandragningar utan att det behöver vara farligt. Det är väl liksom livmoderns sätt att träna inför förlossnignen??? Och eftersom jag blev hemskickad från sjukhuset så litar jag ju på att allting är ok. Annars skulle de ju ha velat ha kvar mig längre för att kunna undersöka och göra fler tester. Idag har jag i stort sett bara legat på soffan hela dagen. Min dotter var jätte mammig eftersom hon inte fick träffa mig på eftermidagen och kvällen igår. Hon kom till och med och la sig brevid mig på soffan och ville kramas och gosa :)

Nu försvann iallafall lite av nervositeten inför förlossningen. Vi vet precis var vi ska åka någonstans, vi har träffat många av sjuksköterskorna och vi vet hur allting fungerar. Dessutom var patientrummen riktigt mysiga med sköna sängar, tv och egen toalett. Och personalen var trevlig och omhändertagande, så det underlättar ju. Personalen skämtade innan vi lämnade sjukhuset att nu får jag faktiskt lov att hålla mig hemma till det blir dags för förlossning i juni. Jag hoppas och tror att så blir fallet. Samtidigt kan jag ju inte hindra tankarna från att fara iväg till det allra värsta... Min första graviditet var helt normal. Jag upplevde aldrig något sånt här. Jag är inte speciellt troende, men just nu ber jag till högre makter att jag inte ska behöva åka tillbaka till sjukhuset förrän det blir dags för den riktiga förlossningen i juni...