Ett klagoinlägg om hur deppigt det känns att gå över tiden
Babsy · 2012-12-27 · 604 visningar
Jag måste bara skriva av mig lite om hur deppigt allt känns. Jag vill börja med att skriva att jag vet att det är vanligt att gå över tiden och att man inte behöver se det som en nackdel.
Jag känner mig så himla nere och ledsen över att han inte kommit ut än. Minsta lilla känning får mig att tro att det snart är dags, men när jag sen inte känner mer blir jag besviken. Inte nog med att jag själv vill ha ut honom så verkar det vara det enda alla andra vill med. Som att dom inte går och tänker på något annat. Svärmor ringer varje morgon och kväll för att kontrollera om han tänker titta ut, sen alla smsen från bekanta med frasen "Är det på g snart?" och alla citat från folk som frågar om det står rätt till med honom.
Om det är någon det inte står rätt till med så är det med mig ... det känns som att jag gjort något fel. Som att det är jag som gör alla besvikna, som att han är min fånge.
Jag har valt att försöka vara själv (undantag för min man) och inte ha så mycket kontakt med dessa stressmoment till människor. Men ibland känns det som att jag behöver ha någons axel att luta mig mot, som kan säga att allt är bra. Någon som vet och har mer erfarenhet utav graviditet än vad jag och min man har, och helst någon som man inte känner eller är släkt med. Finns det några sånna man kan beställa på posten?
Jag känner mig dum som stressat upp mig de sista veckorna innan BF, då jag var noga med att få allt klart. Nu ligger eller står allt på sina platser och samlar damm. Eftersom jag inte vågar åka så långt bort från sjukhuset vi planerat att föda på har vi fått fira Julen ensamma och stilla, 4 dagar efter BF. Jag har koagulations fel, så läkarna var noga med att det skulle bestämmas ett visst sjukhus i förväg och vår släkt bor 2h från oss. Min pappa är sjuk och kan inte ta sig någonstanns själv, min mamma umgås jag knappt med och min mans familj firar inte jul. Nu är det snart nyår och jag vågar inte ta mig någonstanns heller. Det känns som att jag förstör deras högtider. Och jag är inte så sugen på att ha ett helt dagis hemma hos oss om det skulle bli dags att föda.. speciellt inte med en svärmor som är så uppspelt över detta att man nästan tror att det är hon som ska föda.
Döm mig inte efter det här inlägget, jag var bara tvungen att få ur mina tankar.
Jag känner mig så himla nere och ledsen över att han inte kommit ut än. Minsta lilla känning får mig att tro att det snart är dags, men när jag sen inte känner mer blir jag besviken. Inte nog med att jag själv vill ha ut honom så verkar det vara det enda alla andra vill med. Som att dom inte går och tänker på något annat. Svärmor ringer varje morgon och kväll för att kontrollera om han tänker titta ut, sen alla smsen från bekanta med frasen "Är det på g snart?" och alla citat från folk som frågar om det står rätt till med honom.
Om det är någon det inte står rätt till med så är det med mig ... det känns som att jag gjort något fel. Som att det är jag som gör alla besvikna, som att han är min fånge.
Jag har valt att försöka vara själv (undantag för min man) och inte ha så mycket kontakt med dessa stressmoment till människor. Men ibland känns det som att jag behöver ha någons axel att luta mig mot, som kan säga att allt är bra. Någon som vet och har mer erfarenhet utav graviditet än vad jag och min man har, och helst någon som man inte känner eller är släkt med. Finns det några sånna man kan beställa på posten?
Jag känner mig dum som stressat upp mig de sista veckorna innan BF, då jag var noga med att få allt klart. Nu ligger eller står allt på sina platser och samlar damm. Eftersom jag inte vågar åka så långt bort från sjukhuset vi planerat att föda på har vi fått fira Julen ensamma och stilla, 4 dagar efter BF. Jag har koagulations fel, så läkarna var noga med att det skulle bestämmas ett visst sjukhus i förväg och vår släkt bor 2h från oss. Min pappa är sjuk och kan inte ta sig någonstanns själv, min mamma umgås jag knappt med och min mans familj firar inte jul. Nu är det snart nyår och jag vågar inte ta mig någonstanns heller. Det känns som att jag förstör deras högtider. Och jag är inte så sugen på att ha ett helt dagis hemma hos oss om det skulle bli dags att föda.. speciellt inte med en svärmor som är så uppspelt över detta att man nästan tror att det är hon som ska föda.
Döm mig inte efter det här inlägget, jag var bara tvungen att få ur mina tankar.
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.