Ett år sen
Uullllee · 2013-08-15 · 459 visningar
Den 13 augusti var det precis ett år sen jag födde Mini-bebisen, på tok för tidigt....... = med MA i vecka 16+4 som upptäcktes vid RUL.
På gravidfronten har det inte hänt något det senaste året, min mens kommer fortfarande lika regelbundet som vanligt. Har hoppats några gånger men icke. Har hänt massa andra saker i livet både positiva och negativa.
Jag har lyckats gå ner 24 kg utan någon större anstängning, lite mindre mat och mer promenader. Undrar om det skedde någon förändring i min kropp under graviditeten eller om det helt enkelt är så att jag äter mindre portioner efter att det att jag knappt fick i mig nåt på grund av graviditetsillamående. Och det jag åt morgon och kväll kräktes jag upp.
Tårarna kommer inte längre automatiskt när jag tänker på det som hände. Det är helt klart det värsta jag varit med om i mitt liv men man bearbetar och livet går vidare. Har fått bita mig i tungan många gånger den senaste tiden när jag kommit på att alla vet ju inte att jag var gravid förra våren och sommaren och alla behöver inte veta det nu heller trots att det nu börjar kännas okej att prata om det.
Har inte gett upp hoppet men vet att klockan tickar, jag är 42 år. Försöker att inte fundera så mycket på om och vila i att blir det så blir det, då är det meningen att det ska bli ett litet kärleksbarn.
På gravidfronten har det inte hänt något det senaste året, min mens kommer fortfarande lika regelbundet som vanligt. Har hoppats några gånger men icke. Har hänt massa andra saker i livet både positiva och negativa.
Jag har lyckats gå ner 24 kg utan någon större anstängning, lite mindre mat och mer promenader. Undrar om det skedde någon förändring i min kropp under graviditeten eller om det helt enkelt är så att jag äter mindre portioner efter att det att jag knappt fick i mig nåt på grund av graviditetsillamående. Och det jag åt morgon och kväll kräktes jag upp.
Tårarna kommer inte längre automatiskt när jag tänker på det som hände. Det är helt klart det värsta jag varit med om i mitt liv men man bearbetar och livet går vidare. Har fått bita mig i tungan många gånger den senaste tiden när jag kommit på att alla vet ju inte att jag var gravid förra våren och sommaren och alla behöver inte veta det nu heller trots att det nu börjar kännas okej att prata om det.
Har inte gett upp hoppet men vet att klockan tickar, jag är 42 år. Försöker att inte fundera så mycket på om och vila i att blir det så blir det, då är det meningen att det ska bli ett litet kärleksbarn.
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.