ensamstående

jag nu var jag helt ensam. de senaste veckorna har varit ett kaos. en "kille" som bara tjatat om att det kanske inte e hans och vägrar handla in en enda pryl till bebis innan han vet om.
jag vet inte vart jag ska ta vägen längre.

trodde att denna trimesten skulle vara en lycklig del av graviditeten. men allt jag gör på dagarna är att gråta och packa i lägenheten. tycker så synd om bebis om att behöver genomlida mammas dumheter.
med familjen 16 mil bort känner jag mig så otroligt ensam, rädd oh förvirrad.
önskar jag hade någon att prata med som förstår mig och stöttar mig, istället för allas mothugg och åsikter som jag hört i veckor nu.

stackars dig, bebis, som har en sån hemsk mamma. jag vill ju bara att du ska vara lycklig och ha det bra när du kommer ut. jag vill kunna ge dig allt! men det kan jag inte... förlåt...