Ensam om än inte ensam...

Att vara gravid har vänt upp och ner på en massa känslor jag tidigare försökt arbeta bort och minnen kommer till ytan på händelser som varit mindre trevliga. Känslomässigt så händer väldigt mycket i kroppen just nu och ensamheten har nog aldrig kännts så stor. Detta trotts att det runt mig finns kärleksfulla människor som inte är annat än underbara... Barnets pappa vet att livet inte alltid varit lätt och är ett underbart stöd i alt som händer. De värsta dagarna finns han dock inte där då vi fortfarande bor på separata håll och jag kan inte förmå mig att berätta för honom hur jag känner vissa dagar. Rädslan är för stor för att han skulle ångra sig gällande barnet. Jag vill inget annat än att behålla detta lilla liv även om man vissa dagar kan fråga sig själv om man verkligen klarar av det. Är det fler som upplevt detta tro..?