Ensam

Jag bara undrar om jag är ensam om att känna mig mer ensam än någonsin. Bortglömd och övergiven. Vill bara ha nära vänner att prata med, men alla är upptagna och kommer med bortförklaringar, ingen hör av sig själv. Känner mig bara så jävla värdelös, eller snarare meningslös. Jag vill ju bara vara glad och lycklig, men vill ju ha vänner att dela det med. Sen jag slutade dricka för nästan två månader sedan har jag inte hört något från en massa människor. De närmsta vet ju om situationen och kan inte sluta tänka på hur min tjejkompis som har varit den närmsta senaste halvåret sa: "lycka till med allt nu" när vi skilldes åt sist. Som att tack och adjö, trevligt att ha lärt känna dig, ha ett bra liv nu, kanske stöter vi på varandra i snabbköpet. Men visst, hon är nykär och allt. Och alla andra har sitt plugg. Men jag då? Känner mig så osynlig, vill inte klaga men jag börjar tvivla på min existens, och det är ytterligare två veckor till jag kan slippa vara anonym med min situation, det känns som allt kommer bli så mycket lättare då. Kanske behöver en kompis i min egna sits, liksom, det är nog svårt för mina vänner att förstå. Men ändå, de borde väl fatta. Jag vill ju inte tjata högt, men gör ju små antydningar hela tiden... Fan, ska jag bara ruttna och vänta?!

Mår så sjukt dåligt. Jag är glad att min pojkvän iaf hör av sig till och från, även om han festar och går på bio där borta...