Ensam

Well.

Nu sitter vi här igen. Jag och kära gamla ångesten.

I söndags fick jag reda på att A skulle få kvinnligt besök ifrån Kalmar, så jag kunde inte komma förbi idag.

Samlade mig under veckan och kom fram till att jag inte mår bra av att hela tiden tänka på att han KANSKE tar tillbaka mig NÅGONGÅNG. Så jag konfronterade honom i förrgår och sa att han får sluta träffa en massa tjejer om han ska ha kvar mig. På det svarade han att han skulle gå i celibat efter att tjejen åkt hem (tjejen som kom idag alltså). För hon hade ju trots allt reda köpt biljett. Han sa att han älskade mig och att han inte allsvar över mig, men att han inte ville utsätta mig och vår dotter för honom då han antagligen är bipolär. Jag smälte givetvis och sa att jag gärna vill vara där för honom och ditten med datten.

Idag träffade jag på honom när jag skulle träffa en vän. Han var påväg hem ifrån Ica med två fulla kassar. Ångesten kommer krypande när jag inser att han handlat saker till Henne. Mitt tidigare underbara humör byts ut mot en gnällfis och satt och bölade på stationen efter att jag skrivit på kontraktet för min nya lägenhet. Sedan slår det mig vilken idiot han är. Han förtjänar inte mig och jag vill fan inte ha någon som behandlar mig som skit och som har mig som "back-up".

Väl hemma tar jag bort honom som vän på de sidor vi har gemensamt och blockerar honom. Jag skickar ett meddelande till honom med alla tider till bm/föräldrakurser/etc. Dessutom skrev jag att han skulle höra av sig senast två dagar innan varje möte så jag vet om jag behöver hitta någon ersättare.

Nu. X-timmar senare så har han inte svarat.

Jag vet han kan göra med tjejen och det gör mig vansinnig. Men jag kom ju ändå fram till att jag inte ville ha honom även om han ville ha mig.

Fan. Fan. Fan. Fan!