En vecka till överburenhetskontroll.

Idag var jag hos BM, och tack tack tack för att det finns sådana som hon. Bättre barnmorska kan man inte önska sig! Har gråtit de senaste gångerna jag varit där, men det känns liksom alltid okej, inte som att man är fjompig eller något. Hon förstår verkligen att det känns jobbigt nu. Iallafall, hon mätte magen och lyssnade på hjärtat som vanligt, allt bra. Gjorde en gynundersökning också, inget öppet och tappen fortfarande bakåtriktad, men den är iaf rejält förkortad nu.

Fick tid igen på tisdag, då ska hon upp och peta på tappen igen. Och på fredag, alltså om en vecka, ska jag till antenatalen för överburenhetskontroll. Då tyckte BM att jag skulle pressa på om att jag är ledsen hela tiden och verkligen inte orkar mer, för då kan de vara snälla och sätta igång en trots att det egentligen är 5 dagar för tidigt (kommer då vara i 42+1). Så det ska jag verkligen göra, brukar vara en riktig mespropp och aldrig kräva något men jag går fan inte hem därifrån utan att något gjorts för att sätta igång mig. Det går inte längre helt enkelt, mitt psyke är kaputt.

Nu ska jag äta godis, det tyckte jag att jag fick unna mig :P