en skvätt ångest
GlitterMamman · 2011-10-01 · 673 visningar
Så i föregående blogginlägg skrev jag ju att jag fått förlossningsdepression.. Men nu när jag gått igenom gamla blogginlägg på ett annat forum så inser jag att jag mått skit ända sen min första graviditet. Det var när jag upptäckte att jag var gravid som livet på någotsätt fick ett slut. Det känns hemskt att säga så för eg var det ju början på ett helt nytt, fantastiskt liv.
Jag kunde inte njuta av första bebistiden, det berodde inte bara på att "livet var slut" men till viss del. Och hela min första mammaledighet var på någotsätt jobbigt. Jag kunde heller inte glädjas åt min graviditet eller att vara gravid.. Jag blev ett fläskigt, äckligt mähä!
Jag har alltid känt mig som en värdelös mamma, vad jag än gjort eller hur jag gjort. Jag vet att jag gjort mitt yttersta. Men när jag ser andra mammor med sina barn känner jag mig så värdelös. Då är jag inte vatten värd. Även om mina barn har fina märkeskläder så tycker jag aldrig att dom är fina nog. Jag tycker synd om mina barn som får ha så fula och taskiga kläder.. Om det inte är så någon annan unge har samma. För då betyder ju det att en annan BRA mamma tycker att kläderna är bra, och då måste dom ju också vara bra? eller?
Det är synd om mina barn att ha en sån kass mamma som inte är bra nog. Det är inte det att jag är avundsjuk, jag tror inte det iallafall. Jag vill bara vara så bra som alla andra är.
Ångest är något jag haft flera, flera år men aldrig velat inse. Jag hade som vana förut att skada migsjälv, just för att få vardagen att gå ihop. De känslor jag hade då, är tillbaka. En del av mig vill ta den enkla vägen ut för att få lite andrum, men den andra delen av mig.. den "vuxna" vet att det inte är en lösning. Det är pinsamt och jag skulle aldrig avslöja det för någon, inte om dom inte ser märkena som sitter där och påminner mig varje dag. Men hur får man det onda inombords att försvinna?
Är det verkligen förlossningsdepression eller är det något som följt mig i flera års tid men det är först nu som jag vågar säga att något är fel?
Jag har iaf bestämt mig för att en dag sätta en stor tatuering som ska dölja allting.. Så det sitter något fint där istället för det fula som är idag.
Vissa stunder är livet helt underbart, men det är korta stunder. Då är allting fantastiskt och underbart och jag känner att jag skulle kunna klara vad som helst. Men den känslan varar bara en timme eller två och sen är den som bortblåst igen.
Det är ofta jag längtar efter döden, fast jag är livrädd för den och att jag ibland blir helt kallsvettig när jag tänker på att en dag kommer alla dö.
Men om jag skulle dö, skulle allt bli sådär underbart som alla säger att det är?
Jag kunde inte njuta av första bebistiden, det berodde inte bara på att "livet var slut" men till viss del. Och hela min första mammaledighet var på någotsätt jobbigt. Jag kunde heller inte glädjas åt min graviditet eller att vara gravid.. Jag blev ett fläskigt, äckligt mähä!
Jag har alltid känt mig som en värdelös mamma, vad jag än gjort eller hur jag gjort. Jag vet att jag gjort mitt yttersta. Men när jag ser andra mammor med sina barn känner jag mig så värdelös. Då är jag inte vatten värd. Även om mina barn har fina märkeskläder så tycker jag aldrig att dom är fina nog. Jag tycker synd om mina barn som får ha så fula och taskiga kläder.. Om det inte är så någon annan unge har samma. För då betyder ju det att en annan BRA mamma tycker att kläderna är bra, och då måste dom ju också vara bra? eller?
Det är synd om mina barn att ha en sån kass mamma som inte är bra nog. Det är inte det att jag är avundsjuk, jag tror inte det iallafall. Jag vill bara vara så bra som alla andra är.
Ångest är något jag haft flera, flera år men aldrig velat inse. Jag hade som vana förut att skada migsjälv, just för att få vardagen att gå ihop. De känslor jag hade då, är tillbaka. En del av mig vill ta den enkla vägen ut för att få lite andrum, men den andra delen av mig.. den "vuxna" vet att det inte är en lösning. Det är pinsamt och jag skulle aldrig avslöja det för någon, inte om dom inte ser märkena som sitter där och påminner mig varje dag. Men hur får man det onda inombords att försvinna?
Är det verkligen förlossningsdepression eller är det något som följt mig i flera års tid men det är först nu som jag vågar säga att något är fel?
Jag har iaf bestämt mig för att en dag sätta en stor tatuering som ska dölja allting.. Så det sitter något fint där istället för det fula som är idag.
Vissa stunder är livet helt underbart, men det är korta stunder. Då är allting fantastiskt och underbart och jag känner att jag skulle kunna klara vad som helst. Men den känslan varar bara en timme eller två och sen är den som bortblåst igen.
Det är ofta jag längtar efter döden, fast jag är livrädd för den och att jag ibland blir helt kallsvettig när jag tänker på att en dag kommer alla dö.
Men om jag skulle dö, skulle allt bli sådär underbart som alla säger att det är?
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.