En sådan glädje

Min morfar fick en stroke för ganska exakt tre år sedan. Han svävade mellan liv och död och hans liv blir aldrig detsamma igen. Han blir bara i sämre skick för var dag som går, benen börjar ge upp nu och minnet svek honom för två år sedan.

Men saker som ligger honom varmt om hjärtat minns han. Att jaga. Sköta om sina vapen. Men ja, i samband med stroken tog min morbror allt av morfar. Låste in det i ett skåp som var inlåst i ett rum, allt för säkerhetsskull.

Igår fick morfar känna på sin stägä, hans första gevär. Lyckan lös i hans ögon och han berättade så mycket om den - allt stämde. Sambon är oxå mycket intresserad av vapen så han visste ju redan saker om den årsmodell som morfars stägä är. Den har nog blivit skjuten allt från ryssar till vildkatter med.

Jag blev så glad av att se min morfar så lycklig, det är så jag minns honom. Glad, rolig, skämtsam och med ett skjutvapen i handen. Det är morfar som lärde mig att skjuta. Morfar som lärde mig fiska. Morfar som vi haft så kul med. Min morfar. Jag vill jämt se honom lycklig.

Första han tänkte på när han vaknade upp efter sin stroke var att han måste och jaga älg - älgjakten började ju någon dag efter hans stroke. Han var så ledsen över det men så småningom gick det in att han aldrig mer skulle få jaga. Många kvällar satt vi och bad att han skulle få fortsätta leva, jag ville att han skulle få träffa åtminstone ett av mina barn och det har han ju fått göra. Inte för att jag hade tänkt skaffa barn innan jag var minst 25 men jag är glad att det blev som det blev.

Nu när morfar har fått träffa min dotter många gånger är jag rädd att han snart kommer dö. Vi ser honom bli svagare och i sämre skick. Ibland kan han inte flytta på sina fötter, och jag är så rädd. Det är ju MIN morfar, han kan inte dö - han får inte dö. Han har ju alltid funnits. Jag vill att han jämt ska leva och vara glad och lycklig och må bra, få jaga älg och busa med sina barnbarnsbarn. Jag vill alltid ha honom här.