En pärs
Preggot · 2011-12-08 · 437 visningar
Det blev ett besök på Karolinskas förlossningsavdelning i måndags kväll.
Under dagen tyckte jag nämligen att det var lite dåligt med rörelser och sparkar från Någon. Jag är van vid att den sparkar ordentligt några gånger om dagen, och att den ger svar på när man vid dessa tillfällen pratar och buffar lite tillbaka.
Men inte i måndags. Tyckte det var lite rörelser tidigt på morgonen men det var ungefär det. Vi lunchade med vänner och åkte sedan hem till dem och bakade pepparkakor. Någon gjorde inte väsen av sig alls.
Jag tyckte jag testade allt. Lite lättare buffar, att klämma lite, dricka iskallt vatten, klappa händer framför magen. Lät även väninnan känna efter. Men nej.
Så efter middagen stod jag inte ut längre och ringde KS. Var orolig för att de bara skulle säga att det är lugnt, men de bad oss att komma in och kolla. Så det blev att sätta sig i bilen och åka i väg. På vägen tyckte jag känna små buffar, men de var så svaga att det inte lugnade mig nämnvärt.
Väl där fick jag komma in i ett rum och bm skulle lyssna på hjärtljudet. Till min förskräckelse fick hon inte in någonting. De hämtade en UL-apparat och då kunde man se att Någon rörde sig hur mycket som helst och att hjärtat slog så fint. Men hen hade lagt sig med ryggen utåt. Kanske därför jag inte kände nånting.
Här trodde jag att allting var klart och att vi skulle skickas hem igen. Men icke. Blev kopplad till en ctg och fick ligga där i 30 minuter. Under tiden känner jag hur magen börjar dra ihop sig kanske tre-fyra gånger. En bm kommer in och berättar att jag har lite väl täta och starka sammandragningar för att vara i vecka 29. Så jag får en spruta bricanyl i låret och får ligga kvar en stund till. Här börjar även ctg:n att tjuta men det beror på pappret och inte Någon.
Till sist blir det en gyn-undersökning. Något som den blivande mamman ansåg vara värst av allt näst hjärtstilleståndet när de först inte hittade hjärtljuden. När det var klart fick vi åka hem igen. Jag på lite lätt darriga ben.
Så här i efterhand kan man känna sig lite som en hönsmamma, men hade vi inte åkt in och det hade varit något galet hade jag fått livslång ångest. Och mormodern och morfadern tyckte det var rätt att åka.
Det jag grunnar på mest är sammandragningarna. Har aldrig känt av dem tidigare. Varför kom de just under ctg:n? För att jag var så nervös och sedan lättad?
Under dagen tyckte jag nämligen att det var lite dåligt med rörelser och sparkar från Någon. Jag är van vid att den sparkar ordentligt några gånger om dagen, och att den ger svar på när man vid dessa tillfällen pratar och buffar lite tillbaka.
Men inte i måndags. Tyckte det var lite rörelser tidigt på morgonen men det var ungefär det. Vi lunchade med vänner och åkte sedan hem till dem och bakade pepparkakor. Någon gjorde inte väsen av sig alls.
Jag tyckte jag testade allt. Lite lättare buffar, att klämma lite, dricka iskallt vatten, klappa händer framför magen. Lät även väninnan känna efter. Men nej.
Så efter middagen stod jag inte ut längre och ringde KS. Var orolig för att de bara skulle säga att det är lugnt, men de bad oss att komma in och kolla. Så det blev att sätta sig i bilen och åka i väg. På vägen tyckte jag känna små buffar, men de var så svaga att det inte lugnade mig nämnvärt.
Väl där fick jag komma in i ett rum och bm skulle lyssna på hjärtljudet. Till min förskräckelse fick hon inte in någonting. De hämtade en UL-apparat och då kunde man se att Någon rörde sig hur mycket som helst och att hjärtat slog så fint. Men hen hade lagt sig med ryggen utåt. Kanske därför jag inte kände nånting.
Här trodde jag att allting var klart och att vi skulle skickas hem igen. Men icke. Blev kopplad till en ctg och fick ligga där i 30 minuter. Under tiden känner jag hur magen börjar dra ihop sig kanske tre-fyra gånger. En bm kommer in och berättar att jag har lite väl täta och starka sammandragningar för att vara i vecka 29. Så jag får en spruta bricanyl i låret och får ligga kvar en stund till. Här börjar även ctg:n att tjuta men det beror på pappret och inte Någon.
Till sist blir det en gyn-undersökning. Något som den blivande mamman ansåg vara värst av allt näst hjärtstilleståndet när de först inte hittade hjärtljuden. När det var klart fick vi åka hem igen. Jag på lite lätt darriga ben.
Så här i efterhand kan man känna sig lite som en hönsmamma, men hade vi inte åkt in och det hade varit något galet hade jag fått livslång ångest. Och mormodern och morfadern tyckte det var rätt att åka.
Det jag grunnar på mest är sammandragningarna. Har aldrig känt av dem tidigare. Varför kom de just under ctg:n? För att jag var så nervös och sedan lättad?
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.