En månad senare...

Ja, nu har det gått lite mer än en månad sedan lillan kom ut och det har varit upp och ner. Lite depression, mest på grund av C, men i alla fall, mycket man ska vänja sig vid och är såklart tröttare än vad jag någonsin har varit innan.
Även om jag vet att de sa att det är när babyn sover som jag ska passa på att sova så går det inte. Inte än i alla fall, för det finns ju så sjukt mycket att göra innan det är sommar. Plugget är inte riktigt klart än och då går det inte att slappna av och är man ändå uppe kan man lika gärna tvätta och städa lite.

Nej, det är verkligen något som tar tid att vänja sig vid. ´Jag kan fortfarande stanna upp ibland och tänka, är hon verkligen min?!
Nu är jag tillsammans med Jonas helt och fullt och fast! För DET är jag hur lycklig som helst. Det enda som är nu är att C utövar fortfarande psykisk misshandel och krigsföring mot mig, något som jag inte alls är intresserad av och då blir han bara än mer frustrerad.
Dessutom har han börjat någon runda med faderskapstestning och återigen är det bara för att sänka mig då han vet att det inte finns någon chans att det inte är hans. Jag har sagt att den enda som förlorar på det är han, men det är klart att jag blir ledsen när han är elak och säger hemska saker till mig.
Nu har han och lillan inte träffats på en månad och jag tycker det är synd då jag vill att hon ska ha en vettig relation med sin far, men då han ifrågasätter faderskapet har jag blivit tillsagd av socialen att inte kontakta honom igen efter allt som har hänt, förrän det är uppklarat hur det är.
Jag hoppas att vi kan klara ut det här och komma överens igen för hennes skull, för det borde väl han inse snart att det är det som är bäst för henne. Vi behöver inte tycka om varandra, men i alla fall acceptera varandra och vara "snälla" framför henne...

Suck, att det alltid ska vara något som stör...
Jag, en skit i rymden som älskar att vara mor!

//M...även om det är lite tröttsamt ibland...