En lång del av min långa förlossningsberättelse
Jungfru_Maria · 2011-03-23 · 583 visningar
Idag fyller Rufus 2 veckor. Eftersom jag gick 11 dagar över tiden så känns det som att han är mer utvecklad än han borde vara vid 2 veckor. Han kan rulla över på sidan, kravla sig framåt (tex när han ligger på min mage och vill komma längre upp mot mig, skrattar och ler åt mig, sträcker sig efter saker (fast kan inte ta dem ännu), följer saker med blicken och är otroligt MED, tittar djupt i ögonen osv. Det har han gjort sen dag ett. Mina föräldrar tycker också att han är jättetidig. Vi skämtar om att han snart kommer att få tänder eller plötsligt säga "tjena morsan"...
Imorgon ska jag & mamma åka till BVC i stan. Gå till stationen, ta tåget, ta stadsbuss och sen allt det i omvänd ordning igen. Har fortfarande rätt ont efter kejsarsnittet så det kommer bli tufft. Får åka i tid och ta det väldigt lugnt.
Tror att Rufus växt mycket. Han känns tyngre och större. Det går så snabbt. Hans pappa kommer ju få en chock när han kommer hem på fredag. Längtar så jävla mycket efter honom. Nu är det en hel vecka sen han åkte. Jag längtar hem! Det är skönt att ga mamma till hjälp men nu vill jag hem och vara en familj igen.
Mamma är ute och går med lille Ru just nu så jag har lite ensamtid. Ska ta en tupplur tänkte jag. Kunde inte följa med ut pga snittet som gör ont. Har iallafall börjat känna lite när jag är kissnödig. Innan kände jag bara hur ont det gjorde när blåsan var överfull. Lite läskigt. Har fortfarande inte så mycket känsel i magen, och det är knöligt under huden ovanför snittet. Tar fortfarande 2 panodil och 2 voltaren var 8:e timme. Visste ingenting om kejsarsnitt innan, speciellt inte att det kan ta upp till ett år innan snittet läkts ordentligt. Hade jag kunnat föda "normalt" hade jag hellre gjort det. Rufus har lite problem med rosslig andning också, tydligen vanligt hos snittbarn.
Men jag är otroligt glad att det finns snitt! Hur skulle vi annars ha gjort? Mina värkar gjorde inte ett piss på 43 timmar. 3 cm var jag öppen då. Och Rufus hjärta pendlade vilt mellan 80 och 200 när jag fick Oxytocin-dropp. Hade ju inte gått att få ut honom vaginalt.
Vill egentligen aldrig mer föda barn efter den här traumatiska förlossningen. Vill aldrig mer få Oxytocin-dropp. Värkarna var som en enda lång, lång värk i flera timmar. Det kändes som att någon högg i magen med kniv. Och mitt i allt kommer en hemsk manlig läkare och ska ta blodprov från bebisens huvud. Han var våldsam och det kändes som att han våldförde sig på mig. Han blev tillslut utslängd för han visste inte vad han gjorde och jag grät och skrek och tryckte lustgasen mot ansiktet. Minns bara de timmarna som ett enda kaos. Minns att jag sa "jag vill ta en paus!" eftersom värkarna aldrig slutade. Bara värktopp efter värktopp i oändlighet, sen började Rufus hjärta reagera och då tog de bort droppet helt och gav mig epidural. Vilken fröjd alltså. Men då slutade ju värkarna komma HELT. Satt på bollen, gungade fram och tillbaka till Frank Sinatra, läste skvallertidning. Sen satte de igång droppet igen och Rufus hjärta började härja direkt. Jag kände ingenting på två timmar. Vet inte riktigt vad som hände under de där timmarna mer än att jag och min pojkvän fasade för bebisens liv, en doktor tittade på kurvan i 5 sekunder och sa att vi skulle fortsätta med droppet, jag grät för att jag inte ville det, min barnmorska ville inte heller det. Tror att vi väntade på att doktorn skulle bytas av mot en annan doktor som kunde ge oss ett annat beslut, för droppet kändes inte som en bra utväg. Jag minns att jag bröt ihop i en undersköterskas armar och hon sa "jag tror att det blir kejsarsnitt". Minns att jag tänkte att jag måste säga att jag vill ha kejsarsnitt, annars skulle de kanske sätta igång droppet igen. Så jag bad om det, den nya (kvinnliga) doktorn kom. Hon sa "Det blir kejsarsnitt". Jag blev så lättad. Och sen sa hon "Nu ska du få en spruta med Bricanyl, som slår ut värkarna. Du kommer känna dig fruktansvärt nervös och ditt hjärta kommer att slå jättejättesnabbt." Och jag bara NEJ, jag är ju redan så jävla nervös inför snittet... Min kille fick gröna scrubs och såg faktiskt glad ut. Han höll på att svimma där ett tag när doktorn höll på med mitt blodiga underliv och han råkade titta. Jävla doktor. Skrev specifikt inga manliga läkare/barnmorskor i mitt förlossningsbrev, men fattar ju att det kanske car mindre viktigt när Rufus inte mådde bra. Men när en kvinnlig barnmorska sen tog blodprovet så gick det på två röda sekunder, eftersom jag slappnade av.
Iallafall. Min förlossningsberättelse kommer ut lite såhär, i små omgångar. Den var lång och jobbig och något jag aldrig mer vill gå igenom. Därför kan och orkar jag inte berätta den på en enda gång i detalj. Men jag vill berätta och minnas. Man glömmer ju som tur är hur ont det gjorde, och om några år hoppas jag att jag är redo att ge Rufus ett syskon. Då hoppas jag även att jag kan föda vaginalt. Det är ju ett framsteg iallafall, att jag kan tänka mig det. Tycker bara att kejsarsnitt varit så otroligt jobbigt nu efteråt. Och jag vill fortfarande veta hur det är att föda vaginalt. Det kanske går jättebra nästa gång.
Imorgon ska jag & mamma åka till BVC i stan. Gå till stationen, ta tåget, ta stadsbuss och sen allt det i omvänd ordning igen. Har fortfarande rätt ont efter kejsarsnittet så det kommer bli tufft. Får åka i tid och ta det väldigt lugnt.
Tror att Rufus växt mycket. Han känns tyngre och större. Det går så snabbt. Hans pappa kommer ju få en chock när han kommer hem på fredag. Längtar så jävla mycket efter honom. Nu är det en hel vecka sen han åkte. Jag längtar hem! Det är skönt att ga mamma till hjälp men nu vill jag hem och vara en familj igen.
Mamma är ute och går med lille Ru just nu så jag har lite ensamtid. Ska ta en tupplur tänkte jag. Kunde inte följa med ut pga snittet som gör ont. Har iallafall börjat känna lite när jag är kissnödig. Innan kände jag bara hur ont det gjorde när blåsan var överfull. Lite läskigt. Har fortfarande inte så mycket känsel i magen, och det är knöligt under huden ovanför snittet. Tar fortfarande 2 panodil och 2 voltaren var 8:e timme. Visste ingenting om kejsarsnitt innan, speciellt inte att det kan ta upp till ett år innan snittet läkts ordentligt. Hade jag kunnat föda "normalt" hade jag hellre gjort det. Rufus har lite problem med rosslig andning också, tydligen vanligt hos snittbarn.
Men jag är otroligt glad att det finns snitt! Hur skulle vi annars ha gjort? Mina värkar gjorde inte ett piss på 43 timmar. 3 cm var jag öppen då. Och Rufus hjärta pendlade vilt mellan 80 och 200 när jag fick Oxytocin-dropp. Hade ju inte gått att få ut honom vaginalt.
Vill egentligen aldrig mer föda barn efter den här traumatiska förlossningen. Vill aldrig mer få Oxytocin-dropp. Värkarna var som en enda lång, lång värk i flera timmar. Det kändes som att någon högg i magen med kniv. Och mitt i allt kommer en hemsk manlig läkare och ska ta blodprov från bebisens huvud. Han var våldsam och det kändes som att han våldförde sig på mig. Han blev tillslut utslängd för han visste inte vad han gjorde och jag grät och skrek och tryckte lustgasen mot ansiktet. Minns bara de timmarna som ett enda kaos. Minns att jag sa "jag vill ta en paus!" eftersom värkarna aldrig slutade. Bara värktopp efter värktopp i oändlighet, sen började Rufus hjärta reagera och då tog de bort droppet helt och gav mig epidural. Vilken fröjd alltså. Men då slutade ju värkarna komma HELT. Satt på bollen, gungade fram och tillbaka till Frank Sinatra, läste skvallertidning. Sen satte de igång droppet igen och Rufus hjärta började härja direkt. Jag kände ingenting på två timmar. Vet inte riktigt vad som hände under de där timmarna mer än att jag och min pojkvän fasade för bebisens liv, en doktor tittade på kurvan i 5 sekunder och sa att vi skulle fortsätta med droppet, jag grät för att jag inte ville det, min barnmorska ville inte heller det. Tror att vi väntade på att doktorn skulle bytas av mot en annan doktor som kunde ge oss ett annat beslut, för droppet kändes inte som en bra utväg. Jag minns att jag bröt ihop i en undersköterskas armar och hon sa "jag tror att det blir kejsarsnitt". Minns att jag tänkte att jag måste säga att jag vill ha kejsarsnitt, annars skulle de kanske sätta igång droppet igen. Så jag bad om det, den nya (kvinnliga) doktorn kom. Hon sa "Det blir kejsarsnitt". Jag blev så lättad. Och sen sa hon "Nu ska du få en spruta med Bricanyl, som slår ut värkarna. Du kommer känna dig fruktansvärt nervös och ditt hjärta kommer att slå jättejättesnabbt." Och jag bara NEJ, jag är ju redan så jävla nervös inför snittet... Min kille fick gröna scrubs och såg faktiskt glad ut. Han höll på att svimma där ett tag när doktorn höll på med mitt blodiga underliv och han råkade titta. Jävla doktor. Skrev specifikt inga manliga läkare/barnmorskor i mitt förlossningsbrev, men fattar ju att det kanske car mindre viktigt när Rufus inte mådde bra. Men när en kvinnlig barnmorska sen tog blodprovet så gick det på två röda sekunder, eftersom jag slappnade av.
Iallafall. Min förlossningsberättelse kommer ut lite såhär, i små omgångar. Den var lång och jobbig och något jag aldrig mer vill gå igenom. Därför kan och orkar jag inte berätta den på en enda gång i detalj. Men jag vill berätta och minnas. Man glömmer ju som tur är hur ont det gjorde, och om några år hoppas jag att jag är redo att ge Rufus ett syskon. Då hoppas jag även att jag kan föda vaginalt. Det är ju ett framsteg iallafall, att jag kan tänka mig det. Tycker bara att kejsarsnitt varit så otroligt jobbigt nu efteråt. Och jag vill fortfarande veta hur det är att föda vaginalt. Det kanske går jättebra nästa gång.
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.