En hemsk graviditet, en fruktansvärd förlossning och ett fan
MotherMary92 · 2012-10-15 · 2 678 visningar
Min underbara så är lite mer en 3 månader idag. Han är vårat allt, vår lycka!
Men under hela graviditeten och sen under förlossningen var det nära att han inte skulle kommit till världen.
Vi blev äntligen gravida i oktober förra året! Vilken lycka! (Tidigare på sommaren förra året fick vi missfall som upptäcktes vid ultraljidet då det inte fanns bågon bebis i min mage).Vi tog kontakt med mördavården och bokade vårt första besök för denna grav.
Väl där så var det första min nya barnmorska sa var att var min pojkvän var? Då sa jag att han jobbade och vi ansåg att han inte behövde följa med på detta mötet.
Mötet fortsatte med att hon satt och sa att du som är så kraftig kommer inte orka vara gravid, ni är för unga, var är pappan, gå hem och sov på saken, man tar ett piller så är besväret borta!
Ok, där satt jag och fick försvara mej och efter det besöket så tänkte jag; jag är för tjock, vi kanske är för unga? Kan jag bli mamma? Ska vi göra abort?
Nej!! Vi vill bli föräldrar, vi har alla förutsättningar! Det blev att jag bytte barnmorska och hon är helt fantastisk!
Efter ultraljudet då vi första gången fått se vår bebbe så kom kulan på magen:) och foglossningen och tröttheten! Magen blev större och större. Folk började undra om jag väntade tvillingar. Sf-måttet gick rakt upp! Min barnmorska trodde det kunde vara för mycket fostervatten vilket kan betyda en missbildning på vårt älskade barn. Upp till sjukhuset på nytt ultraljud, det visade sej vara ett stort barn vilket är vanligt sa dom.
Min foglossning blev allt värre så fick boka in ett läkarbesök. Tipset av henne var att springa 1 mil om dagen och jag var i vecka 30 vid detta laget!! Tack!
Magen blev så stor att jag inte längre kunde köra bil eller knappt gå och det var 10 veckor kvar!
Jag började må så fruktansvärt dåligt så fick åka upp till sjukhuset då vi misstänkte havandeskapsförgiftning. Sjuksköterskan vi mötte där tyckte detta var trams från våran sida och att ALLA gravida har det såhär. Vi träffade en läkare som berättade att jag hade en lätt form av havandeskapsförgiftning och att jag skulle sättas igång på morgonen dagen efter. På morgonen kom en annan läkare in och sa att vi kan packa oss hem. Jag frågasatte om jag inte havandeskapsförgiftning och han sa nej. Det det var droppen! Havandeskapsförgiftning försvinner när bebisen kommer ut och kan vara farligt för både mamma och barnet. Jag var så förtvivlad och började gråta. Då sa han att jag får sova här en natt till om jag ville. Jag var ju frisk sa jag då? Jag drog bort alla nålar och skit och packade ihop mina saker. Han sa att ALLA gravida vill få ut sitt barn och är trötta på att vara otympliga. Jag var trött på att in gen lyssnade!!!
I 4 veckors tid åkte vi fram och tillbaka till sjukhuset då vissa sa att jag hade havandeskapsförgiftning och vissa inte. Bebisen växte och växte. Samma dag jag var beräknad att föda var jag hos min barnmorska och tog prover som inte va bra! Jag fick åka akut in till sjukhuset och jag hade havandeskapsförgiftning! På natten började mina värkar så jag slapp bli igångsatt! Jag hade inget förtroende för någon medtanke på bemötandet jag fått tidigare. Efter 6 timmar avtog värkarna och jag fick igångdropp. Jag hade värkar i 24 timmar och bebben hade inte sjunkit ner ordentligt än. Jag bad om att bli snittad för jag hade ingen ork till något. Förlossningdläkaren kom in och bad mej försöka krysta och då började bebben huvud komma ner. Jag vet inte hur länga jag krystade det är ett mysterium vart min energi till det kom ifrån! Äntligen huvudet var ute!! Helt plötsligt kom det fullt med personal in i rummet! 3 st stog i sängen och tryckte mej på magen. Två höllfast mina ben två höll mina arma 3 st var nere vid mitt underliv och kämpade för att få ut bebisen.
Bebisen kom ut och försvann från rummet. Jag var så utmattad att jag varken hörde eller såg något. Dom började sy mins bristningar i underlivet och drt gjorde så i te men det var som om jag var fånge i min egna kropp. Jag fick duscha och stå i duschen själv. Min sambo kom in och poff låg jag på golvet avsvimmad. Min sambo blev arg och förstod inte att dom kunde låta mej stå där själv.
Upp till bb fick jag sitta naken i en rullstol men ett skynke över mej. Sen somnade jag. När jag vaknade förstod jag att bebben var ute men var var bebisen. Dom förklarade för mej att han hade fastnat med sin axel Skulderdystoci som det heter. På Magnetröntgen hade de hittat syrebrist i hjärnan på honom. Han satt fast 4 min och ansades inte själv på 12 min. Han pumpades i med mediciner för kramper då de sätt förändringar på hans EEG. 14 dagar efter fick vi åka hem. Jag orkar inte skriva mer om sjukhusvisstelsn men en sak är säker att jag lite inte på någon längre. Jag mötte flera av sköterskorna som jag mötte när jag var gravid och mådde dåligt och de fp
Kunde slänga ut SEj var: där ser du, du fick bebis tillslut! Ja men han va nära på att dö kärringhävel!
Nu är han så som vi kan se en frisk liten gosse! Som jag aldrig kommer kunna släppa taget om<3
Men under hela graviditeten och sen under förlossningen var det nära att han inte skulle kommit till världen.
Vi blev äntligen gravida i oktober förra året! Vilken lycka! (Tidigare på sommaren förra året fick vi missfall som upptäcktes vid ultraljidet då det inte fanns bågon bebis i min mage).Vi tog kontakt med mördavården och bokade vårt första besök för denna grav.
Väl där så var det första min nya barnmorska sa var att var min pojkvän var? Då sa jag att han jobbade och vi ansåg att han inte behövde följa med på detta mötet.
Mötet fortsatte med att hon satt och sa att du som är så kraftig kommer inte orka vara gravid, ni är för unga, var är pappan, gå hem och sov på saken, man tar ett piller så är besväret borta!
Ok, där satt jag och fick försvara mej och efter det besöket så tänkte jag; jag är för tjock, vi kanske är för unga? Kan jag bli mamma? Ska vi göra abort?
Nej!! Vi vill bli föräldrar, vi har alla förutsättningar! Det blev att jag bytte barnmorska och hon är helt fantastisk!
Efter ultraljudet då vi första gången fått se vår bebbe så kom kulan på magen:) och foglossningen och tröttheten! Magen blev större och större. Folk började undra om jag väntade tvillingar. Sf-måttet gick rakt upp! Min barnmorska trodde det kunde vara för mycket fostervatten vilket kan betyda en missbildning på vårt älskade barn. Upp till sjukhuset på nytt ultraljud, det visade sej vara ett stort barn vilket är vanligt sa dom.
Min foglossning blev allt värre så fick boka in ett läkarbesök. Tipset av henne var att springa 1 mil om dagen och jag var i vecka 30 vid detta laget!! Tack!
Magen blev så stor att jag inte längre kunde köra bil eller knappt gå och det var 10 veckor kvar!
Jag började må så fruktansvärt dåligt så fick åka upp till sjukhuset då vi misstänkte havandeskapsförgiftning. Sjuksköterskan vi mötte där tyckte detta var trams från våran sida och att ALLA gravida har det såhär. Vi träffade en läkare som berättade att jag hade en lätt form av havandeskapsförgiftning och att jag skulle sättas igång på morgonen dagen efter. På morgonen kom en annan läkare in och sa att vi kan packa oss hem. Jag frågasatte om jag inte havandeskapsförgiftning och han sa nej. Det det var droppen! Havandeskapsförgiftning försvinner när bebisen kommer ut och kan vara farligt för både mamma och barnet. Jag var så förtvivlad och började gråta. Då sa han att jag får sova här en natt till om jag ville. Jag var ju frisk sa jag då? Jag drog bort alla nålar och skit och packade ihop mina saker. Han sa att ALLA gravida vill få ut sitt barn och är trötta på att vara otympliga. Jag var trött på att in gen lyssnade!!!
I 4 veckors tid åkte vi fram och tillbaka till sjukhuset då vissa sa att jag hade havandeskapsförgiftning och vissa inte. Bebisen växte och växte. Samma dag jag var beräknad att föda var jag hos min barnmorska och tog prover som inte va bra! Jag fick åka akut in till sjukhuset och jag hade havandeskapsförgiftning! På natten började mina värkar så jag slapp bli igångsatt! Jag hade inget förtroende för någon medtanke på bemötandet jag fått tidigare. Efter 6 timmar avtog värkarna och jag fick igångdropp. Jag hade värkar i 24 timmar och bebben hade inte sjunkit ner ordentligt än. Jag bad om att bli snittad för jag hade ingen ork till något. Förlossningdläkaren kom in och bad mej försöka krysta och då började bebben huvud komma ner. Jag vet inte hur länga jag krystade det är ett mysterium vart min energi till det kom ifrån! Äntligen huvudet var ute!! Helt plötsligt kom det fullt med personal in i rummet! 3 st stog i sängen och tryckte mej på magen. Två höllfast mina ben två höll mina arma 3 st var nere vid mitt underliv och kämpade för att få ut bebisen.
Bebisen kom ut och försvann från rummet. Jag var så utmattad att jag varken hörde eller såg något. Dom började sy mins bristningar i underlivet och drt gjorde så i te men det var som om jag var fånge i min egna kropp. Jag fick duscha och stå i duschen själv. Min sambo kom in och poff låg jag på golvet avsvimmad. Min sambo blev arg och förstod inte att dom kunde låta mej stå där själv.
Upp till bb fick jag sitta naken i en rullstol men ett skynke över mej. Sen somnade jag. När jag vaknade förstod jag att bebben var ute men var var bebisen. Dom förklarade för mej att han hade fastnat med sin axel Skulderdystoci som det heter. På Magnetröntgen hade de hittat syrebrist i hjärnan på honom. Han satt fast 4 min och ansades inte själv på 12 min. Han pumpades i med mediciner för kramper då de sätt förändringar på hans EEG. 14 dagar efter fick vi åka hem. Jag orkar inte skriva mer om sjukhusvisstelsn men en sak är säker att jag lite inte på någon längre. Jag mötte flera av sköterskorna som jag mötte när jag var gravid och mådde dåligt och de fp
Kunde slänga ut SEj var: där ser du, du fick bebis tillslut! Ja men han va nära på att dö kärringhävel!
Nu är han så som vi kan se en frisk liten gosse! Som jag aldrig kommer kunna släppa taget om<3
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.