En bra bit på vägen...

Att vänta tvillingar känns både som en lycka och som en pina... Jag känner mig lycklig över att få vara med om detta, vilket inte alla får. Jag är nyfiken över vad det är för krabater.

Men samtidigt är det ingen dans på rosor direkt. Känner mig ständigt trött, öm i hela kroppen och har ingen aptit. Järnvärdet börjar redan dala nedåt, vilket gör att jag får knapra järntabletter. Sova bra på natten kan man nästan bara drömma om, vaknar varje natt minst en gång men oftast mer än så.

Sedan går jag med en städig oro över att något ska gå fel. Förlorade en son förra året och jag är lite smårädd över att det ska hända igen. Men fördelen nu är att de vet om att det har hänt, och i och med att det är två så blir det tätare kontroller. Vilket känns som en trygghet i sig.