Ej gravid ..

Tror inte att jag är gravid .. Jag tog ett test imorse som var negativt .. Jag vet att jag sagt detta många månader förut , men nu menar jag det verkligen : Jag orkar snart inte mer. Jag orkar inte gå månad efter månad , och varje gång hitta blod på pappret och behöva se Robin i ögonen och säga "Jag blöder igen". Jag är konstant ledsen när jag är hemma .. På jobbet och så kan jag ju hålla färgen , bara limma på ett leende och hålla humöret uppe , men hemma så brister det helt. Jag orkar inte göra någonting , jag kan varken städa , diska eller tvätta , jag kan kanppt sköta djuren ens .. Jag har ingen ork till nånting känns det som. Alla runtomkring mig blir gravida och får barn , deras liv rullar på. Men jag har fastnat i ett hack och kommer inte lös , jag kan bara sitta här och se på medan dom andra lever vidare sina liv med sina nya små familjer. Jag kan bara stå på sidan och le åt alla andras gravid-lycka , följa deras facebook-statusar om ultraljud och nyköpta barnvagnar och gravid- /bebiskläder. Jag orkar inte ens längre ställa frågan "När är det min tur ?" Jag orkar knappt bry mig om att försöka varje månad , försöka pricka in datumen för ÄL eller på något som helst vis anstränga mig. Ja , det är värt allt slit och alla smärta i slutändan , men jag orkar inte strida hur länge som helst. Och ja , ett år är inte så länge i jämförelse , men det är lång tid för någon som lever i evigt kaos. För någon som har en obotligt sjuk bror , någon som sagt upp kontakten med sin far pga fruktansvärda anledningar , för någon vars bästa väninna dog när hon var 14 och mycket mycket mycket mer , för någon som varje dag kämpar med sitt förflutna. Då är ett år en lång tid. Jag tänker i alla fall inte börja ta p-piller igen , då ger jag inte bara upp utan motverkar att det eventuellt skulle kunna hända. Så det tänker jag ju inte göra. Men snart kommer jag sluta försöka , snart kommer jag bara släppa allt och knappt bry mig när jag får mens. Jag kan ju i alla fall försöka intala mig själv att det kommer bli så .. Jag kommer gråta varje gång jag får mens .. även om det tar oss 5 år att bli gravida , så kommer jag gråta vid varje mens .. Och jag komme må dåligt tills jag lyckats bli med barn.

Vi har två försök på oss nu .. Sen är det utredning .. Då är det kanske nåt fel på någon utav oss .. Jag är livrädd .. Jag tänker för mycket , men jag är så rädd att det ska vara nåt fel på någon utav oss , och att det är något obotligt som gör att vi inte kan få barn tillsammans .. Då vet jag inte vad jag gör ärligt talat.

Jag har aldrig i mitt liv , längtat efter någonting så mycket och så äkta , som jag längtar efter ett litet streck. Ett litet streck på en pappersbit. Ett litet streck , som jag kommer sitta och stirra på timme ut och timme in. Ett litet streck , som jag kommer glasa in och hänga på väggen , och titta på varje dag , och minnas stunden jag såg det för första gången. Minnas känslan. Ett litet som berättar att jag äntligen får säga till Robin "Du ska bli pappa , älskling". Ett litet streck som kommer få mig att gråta floder av både lycka och av den smärta det kostat mig att ta mig dit. Ett litet blått eller rosa streck som kommer förändra mitt liv för all evig framtid. Tänk att ett litet streck kan betyda så mycket för en människa ..