Efterlängtade Glada Gubbe
Ullko · 2012-02-22 · 680 visningar
Till min förvåning igår; Hade sjukt ont i magen, dock bara på ena sidan och ungefär i midjehöjd - Inte alls i äggdelen. Så jag gick omkring i skolan hela dagen med ont i ont, sedan när jag kom hem tänkte jag på skoj testa ett ägglossningstest (blev en cb eftersom de andra inte hade kommit med posten än) ... och förstå min förvåning när det var en kalasglad Gubbe som log mot mig, haha!
Sjukt glad blev jag och skickade direkt en bild på den glada gubben till sambon och berättade för bästa kompisen att kroppen inte var cp (då ägglossningen nu varit en hel vecka sen)
[image1]
Så imorse pinkade jag igen på en sticka för att se om hormonet fortfarande var högt - Jajamen! ... dock får vi nästan hoppas att om det tar så tog de sig igår.... Det är ju alldeles fantastiskt att när man väl är som mest gravid-bar, Ja då bråkar man med baby-makern... hmf, suck :(
Jag förstår egentligen inte VARFÖR vi bråkat så förbenat den senaste tiden... Såhär har de inte vart sen de tre första månaderna vi bodde ihop och jag var bara allmänt less på att vara arbetslös och "fast" i ett hus långt ut på landet... men sen så kom vi över de där månaderna och jäklar vad bättre vi hade det sen.
- Men nu?!
Ja nu så har vi nästan haft ett bråk en gång i veckan känns det som... och det slutar ju konstant likadant. Han säger nåt, jag blir provocerad, Han blir tjurig, Jag hör hur tjurig han blir och blir det med, Han säger nåt riktigt dumt, och avslutningsvis börjar jag grina....
Jag kan förstå att det är en stressfull tid i våra liv. Vi har ett nytt hus, och nu äntligen har vi fått ny panna med fungerande värme. Jag har stressat upp mig inför tentaresultat vilka kors i taket har vart goda alla gånger! - och så självklart hela den här bebis-görar-grejen är ju en stress i sig. Och jag försöker varva ner, men när han nu försöker påtvinga mig stress projekt som jag tycker kan vänta i ynka gnutta TVÅ veckor, då blir det diskussion och bråk och jag hinner slå av samtalet innan tårarna sprutar åt alla håll och kanter.
Kan inte heller låta bli att höra min pappas röst i bakhuvudet som säger "Ni verkar ha bråkat rätt mycket på den senaste tiden" - och det är visserligen sant, kanske mer än vad vissa vet. Å då ställer man sig frågan; Är det bara en fas? eller är det såhär vi är? - Om vi nu är såhära. hur ska det då bli om vi ska bli gravida mitt upp i allt.
Men alla de där tankarna slår jag bort... För jag vet ju att så fort D kommer hem så kommer vi säkert prata ut om det som de lugna personer vi vet att vi kan ta fram, vi kommer förstå varandra och kompromissa och sedan kommer vi pussas och bli sams; Det blir ju alltid sådär tillslut... men det är allt däremellan som tar död på så mycket.
Sjukt glad blev jag och skickade direkt en bild på den glada gubben till sambon och berättade för bästa kompisen att kroppen inte var cp (då ägglossningen nu varit en hel vecka sen)
[image1]
Så imorse pinkade jag igen på en sticka för att se om hormonet fortfarande var högt - Jajamen! ... dock får vi nästan hoppas att om det tar så tog de sig igår.... Det är ju alldeles fantastiskt att när man väl är som mest gravid-bar, Ja då bråkar man med baby-makern... hmf, suck :(
Jag förstår egentligen inte VARFÖR vi bråkat så förbenat den senaste tiden... Såhär har de inte vart sen de tre första månaderna vi bodde ihop och jag var bara allmänt less på att vara arbetslös och "fast" i ett hus långt ut på landet... men sen så kom vi över de där månaderna och jäklar vad bättre vi hade det sen.
- Men nu?!
Ja nu så har vi nästan haft ett bråk en gång i veckan känns det som... och det slutar ju konstant likadant. Han säger nåt, jag blir provocerad, Han blir tjurig, Jag hör hur tjurig han blir och blir det med, Han säger nåt riktigt dumt, och avslutningsvis börjar jag grina....
Jag kan förstå att det är en stressfull tid i våra liv. Vi har ett nytt hus, och nu äntligen har vi fått ny panna med fungerande värme. Jag har stressat upp mig inför tentaresultat vilka kors i taket har vart goda alla gånger! - och så självklart hela den här bebis-görar-grejen är ju en stress i sig. Och jag försöker varva ner, men när han nu försöker påtvinga mig stress projekt som jag tycker kan vänta i ynka gnutta TVÅ veckor, då blir det diskussion och bråk och jag hinner slå av samtalet innan tårarna sprutar åt alla håll och kanter.
Kan inte heller låta bli att höra min pappas röst i bakhuvudet som säger "Ni verkar ha bråkat rätt mycket på den senaste tiden" - och det är visserligen sant, kanske mer än vad vissa vet. Å då ställer man sig frågan; Är det bara en fas? eller är det såhär vi är? - Om vi nu är såhära. hur ska det då bli om vi ska bli gravida mitt upp i allt.
Men alla de där tankarna slår jag bort... För jag vet ju att så fort D kommer hem så kommer vi säkert prata ut om det som de lugna personer vi vet att vi kan ta fram, vi kommer förstå varandra och kompromissa och sedan kommer vi pussas och bli sams; Det blir ju alltid sådär tillslut... men det är allt däremellan som tar död på så mycket.
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.