Dumma kropp!
jvsm · 2012-08-24 · 323 visningar
Kroppen tycker fortfarande att den är gravid, fast jag vet att den inte är det. Illamående till tusen och känner mig allmänt svullen och äcklig. Men testerna var ju negativa, och nu - är ägglossningstesterna också negativa.
Dumma kropp! I natt var jag febrig och illamående så pass att jag fick gå runt i lägenheten till och från under hela natten. Synnerligen otrevligt med denna beska smak i munnen och känslan av en centrifug i nedre delen av magen. Urinen är åtminstone bättre, ljusare, så det verkar iaf inte vara njur/urinvägsproblem.
Som vanligt när det går två månader utan ägglossning börjar tankarna snurra - om det är för sent, om kroppen påbörjat resan till menopausen. :-( Jag är bara 33, men det kan vara för sent ändå. Sjukdom och mediciner kan påverka också.
Samtidigt läser jag i tidningen http://na.se/nyheter/sverige/1.1779893-superfertilitet-bakom-manga-missfall att det nu finns forskning som säger att kvinnor med upprepade missfall inte alls behöver ha något fel, de är helt enkelt superfertila så även icke livsdugliga ägg befruktas gång på gång. Jag får hoppas på det.
Om ingen ägglossning innan måndag blir det inga mer försök på ett tag. Vill inte föda på sommaren. Varför undrar ni säkert. Som boende i Stockholms län får man ju plats där det finns plats då, eller kanske inte plats alls, det händer också. Det vill jag inte riskera, inte med min stressproblematik och hur viktigt det är för mig med lugn och förtroendeingivande vårdpersonal, vilket man def inte får om man kastas runt hit och dit. Min önskan, om det blir barn, är att allt ska gå enligt schema liksom, så jag inte behöver oroa mig så mycket inför en förlossning, att jag vet att jag kommer få personal som förstår mig, som lyssnar, som inte kör över mig. Att det blir så stressfritt som möjligt. Eftersom jag inte kan få planerat snitt så vill jag ha det så. För att minska rädslan, för att minska risken för komplikationer. För att jag inte ska hoppa ut genom ett fönster av frustration när ingen lyssnar på mig.
Men icke oroa sig över det nu. Nu gäller det att träffa ägglossningen igen. Om inte nu, så efter jul igen. Får ägna hösten åt att komma ifatt med alla sprutor och mediciner och leta ny husläkare eftersom franska tanten slutar på min vårdcentral. Och så börjar jag ju ny praktikplats om några veckor. Känns mer läskigt och jobbigt än förväntansfullt, men jag hoppas ändå att det blir bra, så kroppen och jag får en höst med bättre hälsa än förra hösten...
Dumma kropp! I natt var jag febrig och illamående så pass att jag fick gå runt i lägenheten till och från under hela natten. Synnerligen otrevligt med denna beska smak i munnen och känslan av en centrifug i nedre delen av magen. Urinen är åtminstone bättre, ljusare, så det verkar iaf inte vara njur/urinvägsproblem.
Som vanligt när det går två månader utan ägglossning börjar tankarna snurra - om det är för sent, om kroppen påbörjat resan till menopausen. :-( Jag är bara 33, men det kan vara för sent ändå. Sjukdom och mediciner kan påverka också.
Samtidigt läser jag i tidningen http://na.se/nyheter/sverige/1.1779893-superfertilitet-bakom-manga-missfall att det nu finns forskning som säger att kvinnor med upprepade missfall inte alls behöver ha något fel, de är helt enkelt superfertila så även icke livsdugliga ägg befruktas gång på gång. Jag får hoppas på det.
Om ingen ägglossning innan måndag blir det inga mer försök på ett tag. Vill inte föda på sommaren. Varför undrar ni säkert. Som boende i Stockholms län får man ju plats där det finns plats då, eller kanske inte plats alls, det händer också. Det vill jag inte riskera, inte med min stressproblematik och hur viktigt det är för mig med lugn och förtroendeingivande vårdpersonal, vilket man def inte får om man kastas runt hit och dit. Min önskan, om det blir barn, är att allt ska gå enligt schema liksom, så jag inte behöver oroa mig så mycket inför en förlossning, att jag vet att jag kommer få personal som förstår mig, som lyssnar, som inte kör över mig. Att det blir så stressfritt som möjligt. Eftersom jag inte kan få planerat snitt så vill jag ha det så. För att minska rädslan, för att minska risken för komplikationer. För att jag inte ska hoppa ut genom ett fönster av frustration när ingen lyssnar på mig.
Men icke oroa sig över det nu. Nu gäller det att träffa ägglossningen igen. Om inte nu, så efter jul igen. Får ägna hösten åt att komma ifatt med alla sprutor och mediciner och leta ny husläkare eftersom franska tanten slutar på min vårdcentral. Och så börjar jag ju ny praktikplats om några veckor. Känns mer läskigt och jobbigt än förväntansfullt, men jag hoppas ändå att det blir bra, så kroppen och jag får en höst med bättre hälsa än förra hösten...
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.