Djupt o LÅNGT inlägg
Cissii13 · 2013-07-12 · 463 visningar
Mja ibland har jag dagar som jag funderar lite.. Kanske är fel forum att skriva detta i, men skit samma jag har en jobbig dag.
Har en syster som nyligen har diagnostiserats med den psykiska sjukdomen Bipolär typ 2. Jag har accepterat detta, men jag har problem med att förstå. Hon är min enda syster och vi har växt upp nästan som tvillingar - vi har alltid haft det bra, och visst - vi har haft jobbiga perioder p.g.a. mammas o pappas extrema skilsmässa, men annars har vi växt upp som folk flest. Min syster har alltid varit en glad människa, ev. med lite dåligt självförtroende precis som jag. Hon var "min vanliga syster" tills för 6 år sen.
Hon förvandlades då. Hon är inte den snälla, glada syster jag växte upp med längre. Allt handlar alltid om henne - hon mår dåligt, hon mår bra, hon är glad, hon är sjuk. Hon gör ditt och datt. Om jag t.ex. berättar om något nytt jag lärt mig så ska hon alltid glänsa över och oftast säger hon nåt i stil med " Men, visste du inte det?" eller "det tror jag inte på för då skulle jag vetat det".
Hon har brutit med båda våra föräldrar och jag har blivit medlaren. Jag hatar att vara medlaren - allting handlar ALLTID om min syster. Jag känner mig osynlig, jag har omvandlats från människan Cissi till medlaren till den förlorade dottern. En kommunikationslänk.
Och det som jag INTE kan acceptera: Min syster skyller sina psykiska problem på vår mamma. Hon påstår att mamma genom hela vår uppväxt utsatt oss för medveten psykisk misshandel. En misshandel som jag inte tror har funnits. En misshandel som jag tror hon skulle skyllt på vår pappa om det var hos honom vi hade växt upp.
Hur kan två tighta systrar som bott tillsammans med samma förälder genom hela sin uppväxt ha så äckligt skilda uppfattningar av livet?
Det mest enerverande för tillfället är att hennes sambo har en dotter på annat håll, en 3- åring som han har varannan helg. Och nu vet min syster ALLT om hur det är att ha barn. Efter varannan helgs- umgänge i ett halvår.
"Åh Cissi du ska bara veta hur jobbigt det kan vara att ha små barn! Men det kan ju du inte veta, för du har inga barn. Men det är SÅÅÅ jobbigt, men ändå helt underbart!"
Att få höra nåt sånt efter att man försökt bli gravid i snart ett år och googlat sönder allt som har med ämnet att göra är inte alls kul. Visst jag har inte gått upp mitt i natten med skrikande barn ännu, men jag tror jag är så nära att förstå som man nån gång kan bli innan man vet på riktigt. Men jag ska fortsätta hålla tyst, annars bryter hon väl kontakten med mig också.
Har en syster som nyligen har diagnostiserats med den psykiska sjukdomen Bipolär typ 2. Jag har accepterat detta, men jag har problem med att förstå. Hon är min enda syster och vi har växt upp nästan som tvillingar - vi har alltid haft det bra, och visst - vi har haft jobbiga perioder p.g.a. mammas o pappas extrema skilsmässa, men annars har vi växt upp som folk flest. Min syster har alltid varit en glad människa, ev. med lite dåligt självförtroende precis som jag. Hon var "min vanliga syster" tills för 6 år sen.
Hon förvandlades då. Hon är inte den snälla, glada syster jag växte upp med längre. Allt handlar alltid om henne - hon mår dåligt, hon mår bra, hon är glad, hon är sjuk. Hon gör ditt och datt. Om jag t.ex. berättar om något nytt jag lärt mig så ska hon alltid glänsa över och oftast säger hon nåt i stil med " Men, visste du inte det?" eller "det tror jag inte på för då skulle jag vetat det".
Hon har brutit med båda våra föräldrar och jag har blivit medlaren. Jag hatar att vara medlaren - allting handlar ALLTID om min syster. Jag känner mig osynlig, jag har omvandlats från människan Cissi till medlaren till den förlorade dottern. En kommunikationslänk.
Och det som jag INTE kan acceptera: Min syster skyller sina psykiska problem på vår mamma. Hon påstår att mamma genom hela vår uppväxt utsatt oss för medveten psykisk misshandel. En misshandel som jag inte tror har funnits. En misshandel som jag tror hon skulle skyllt på vår pappa om det var hos honom vi hade växt upp.
Hur kan två tighta systrar som bott tillsammans med samma förälder genom hela sin uppväxt ha så äckligt skilda uppfattningar av livet?
Det mest enerverande för tillfället är att hennes sambo har en dotter på annat håll, en 3- åring som han har varannan helg. Och nu vet min syster ALLT om hur det är att ha barn. Efter varannan helgs- umgänge i ett halvår.
"Åh Cissi du ska bara veta hur jobbigt det kan vara att ha små barn! Men det kan ju du inte veta, för du har inga barn. Men det är SÅÅÅ jobbigt, men ändå helt underbart!"
Att få höra nåt sånt efter att man försökt bli gravid i snart ett år och googlat sönder allt som har med ämnet att göra är inte alls kul. Visst jag har inte gått upp mitt i natten med skrikande barn ännu, men jag tror jag är så nära att förstå som man nån gång kan bli innan man vet på riktigt. Men jag ska fortsätta hålla tyst, annars bryter hon väl kontakten med mig också.
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.