Det varken slutade eller började bra...

Och då menar jag år 2012 och 2013...

År 2012 var det bästa men även det värsta året i mitt liv. Vi fick världens vackraste dotter, men förlorade även 3 underbara familjemedlemmar..

En av dem var inte bara en familjemedlem utan även en av de största kärlekar och mest betydelsefulla personerna i mitt liv. Min Pappa! På juldagen lämnade han oss och i morgon är det dags för begravning och ett sista farväl...

3:e begravningen på 1 år och jag är inte redo för fem öre...

Men jag är inte 15 år längre och kan inte bara lämna allt och bryta ihop. Jag har själv en dotter nu som ska tas hand om och med tanken på allt det praktiska har jag inte ens kunnat börjat sörja. Ännu mindre försöker jag tänka på det eftersom det värker så innihelvete i kroppen att det känns som att jag medvetet försöker kväva mig själv.

Jag är rädd för morgondagen och känslorna som kommer skölja över mig då...men jag ska fixa detta också! Måste!

Iaf måste jag på något sätt fortsätta leva och utåt sett gör jag det riktigt bra så länge jag inte tänker. Jag pratar om det som att det känns okej och efteråt gråter jag i hemlighet. Det är skönt att gråta samtidigt som allt gör så ont! Hur fan kunde det sluta så här!?

Jag har precis skickat order på två förstoringar av Leias 6 månaders bilder, på måndag ska jag ta tag i vikten och mina graviditetskilon, vi har en resa till Turkiet bokad i juni och till hösten hoppas jag på att fortsätta läsa...

Livet går vidare oavsett om jag är redo eller inte men på någotvis kommer jag att hinna ikapp!