Det här med självpepp...

Det här med självpepp är inte det lättaste alla dagar. Det går i vågor. Just ikväll är jag rysligt låg. Dels började det blöda igen, dvs ingen superlivmoder. :-P Har dock inte ont men som sagt... inte läkt än. Och dels var det en gammal kursare som nyss skrev på fejsboken att hon födde en liten dotter igår. Samma dag som jag tog bort min döda ärta.

Sånt gör mig låg. Man känner sig kroniskt misslyckad ändå, utan att behöva den där extra jämförelsen med andra man känner. Varenda en av gamla kursare och kompisar och så har barn, de flesta är två- eller trebarns mammor. Exet har tre han med. Och här sitter jag. Fet, värdelös, fattig, sjuklig och utan barn. När vi fick veta att vi skulle bli föräldrar i januari var det första gången på många år som jag kände att livet hade mening, att det fanns ljus i tunneln. Att det kanske skulle bli bra ändå.

Låg som sagt. Imorgon är en ny dag. Förhoppningsvis en dag med mer självpepp och mindre ångest och självömkan.