Det händer inte ett skit.

Den här bebisen kommer inte ut idag, det kan jag ju säga. Jag har inte ens lite ont. Eller jo, lite mensvärkslikande smärta känner jag av då och då, men inte värre än vad jag redan har haft de senaste 10 veckorna. Toppen. Har promenerat i en och en halv timme. Inget händer. Absolut ingenting. Jag blir bara jättekissnödig. Jag har i och för sig ställt in mig på att gå över tiden i alla fall en vecka. Men det spelar liksom ingen roll vad jag har ställt in mig på, jag tycker ändå at bebisen kan komma typ NU. Jag börjar känna mig desperat. Dessutom börjar jag bli lite lack. Det är liksom inte rättvist. Jag vill ju veta vad det är för något, och jag har verkligen inget som helst tålamod. Nu har jag väntat i 9 månader på den här bebisen som jag inte ens vet om det är en pojke eller flicka. Och NEJ det är inte spännande, och NEJ det är inte halva grejen, det är BARA jobbigt att inte veta. Punkt. Något av det värsta jag vet är att inte vara förberedd, och som förstagångsförälder är man ju redan lite sådär lagom oförberedd som det är. Nämen såatteeeee, vi spetsar till det lite och är ytterligare lite mer oförberedda. Perfekt.

Jag försöker trösta mig med att om högst två veckor är bebisen här. Men dom två veckorna kommer jag inte vara en glad människa alltså. Jag är så trött på detta. Kanske att det blir en promenad till ikväll, för att tänka på något annat och för att fördriva tiden som verkar gå vansinnigt långsamt. Annars ser planen ut såhär:

http://puxish.blogg.se