Det går upp och ner, men nu är det jävligt bra!
ElinSundin · 2010-05-15 · 444 visningar
Allt känns så himla bra!
Stämningen mellan mig och Peter har varit underbar i flera dagar. Jag bara njuter av att ha det mysigt. Fast jag tror väl kanske att mycket beror på mitt humör också? klart att det går upp och ner, men det är ju bäst när det ligger på topp. Hatar att "bråka". Det är det värsta jag vet. Det kanske skulle vara bra någongång att ha ett riktigt gräl, men vi har faktiskt aldrig haft det.
Kan komma på 1 väldigt het diskussion där jag inte var så glad. Fast jag var mer ledsen än arg. Då är det väl tur att man inte är någon "skrikare". Jag älskar att disskutera, men jag haaaaatar folk som inte klarar det utan börjar gorma för de tror att man ska höra eller förstå dem bättre. Tyvärr är det ju tvärtom. Peter är inte heller någon skrikare.
Kommer ihåg när jag började plugga musik på gymnasium. Har alltid haft världens scenskräck, och ett halvbra självförtroende. Självkänslan behöver vi inte nämna!
har alltid älskat att sjunga, men det kom ju inte på tal att jag sjulle söka in på sång. Nej då, jag valde piano eftersom jag spelat det sen 8 års åldern. jag hade ändå den där känslan "åh, jag vill också stå på scen och sjunga! Jag vill inte vara i bakrunden" Så jag fick en låt där jag skulle både spela och sjunga. Skitglad som jag var så övade jag och bandet, men när stunden var inne så kom scenskräcken tillbaka. Panikångest! Vet inte hur länge jag satt och tjura. idag är jag jävligt glad att lärarna tvingade upp mig ialf, haha! Jag får väl ändå säga att jag klarade av låten bra! Självklart tänkte jag "jag kan mycket bättre" men folk va väl rätt imponerade ialf, men stoltast, det var nog min mamma. Min familj är väl den enda som visste om på riktigt hur blyg och rädd jag var för att stå i centrum.
idag är det helt annorlunda. Det är klart, jag vill inte synas överallt, men självklart vill jag synas!! Vet inte om det är fult att säga, men jag älskar bra uppmärksamhet. Fast jag småkräks på dem som gör allt för att bli uppmärkssamma.
Gud, jag tänker för mycket tror jag. Fattar inte hur man kan glida in på något ämne bara sådär.
Snart ska jag väcka Peter, och då blir det promenad och kanske lite gym efter det :) Tråkigt att bara kunna ta armarna och benen, i stort sett. Vågar inte ta något annat eftersom det var ett tag sen jag körde styrka.
Grillning och bio ikväll om det går något bra
Stämningen mellan mig och Peter har varit underbar i flera dagar. Jag bara njuter av att ha det mysigt. Fast jag tror väl kanske att mycket beror på mitt humör också? klart att det går upp och ner, men det är ju bäst när det ligger på topp. Hatar att "bråka". Det är det värsta jag vet. Det kanske skulle vara bra någongång att ha ett riktigt gräl, men vi har faktiskt aldrig haft det.
Kan komma på 1 väldigt het diskussion där jag inte var så glad. Fast jag var mer ledsen än arg. Då är det väl tur att man inte är någon "skrikare". Jag älskar att disskutera, men jag haaaaatar folk som inte klarar det utan börjar gorma för de tror att man ska höra eller förstå dem bättre. Tyvärr är det ju tvärtom. Peter är inte heller någon skrikare.
Kommer ihåg när jag började plugga musik på gymnasium. Har alltid haft världens scenskräck, och ett halvbra självförtroende. Självkänslan behöver vi inte nämna!
har alltid älskat att sjunga, men det kom ju inte på tal att jag sjulle söka in på sång. Nej då, jag valde piano eftersom jag spelat det sen 8 års åldern. jag hade ändå den där känslan "åh, jag vill också stå på scen och sjunga! Jag vill inte vara i bakrunden" Så jag fick en låt där jag skulle både spela och sjunga. Skitglad som jag var så övade jag och bandet, men när stunden var inne så kom scenskräcken tillbaka. Panikångest! Vet inte hur länge jag satt och tjura. idag är jag jävligt glad att lärarna tvingade upp mig ialf, haha! Jag får väl ändå säga att jag klarade av låten bra! Självklart tänkte jag "jag kan mycket bättre" men folk va väl rätt imponerade ialf, men stoltast, det var nog min mamma. Min familj är väl den enda som visste om på riktigt hur blyg och rädd jag var för att stå i centrum.
idag är det helt annorlunda. Det är klart, jag vill inte synas överallt, men självklart vill jag synas!! Vet inte om det är fult att säga, men jag älskar bra uppmärksamhet. Fast jag småkräks på dem som gör allt för att bli uppmärkssamma.
Gud, jag tänker för mycket tror jag. Fattar inte hur man kan glida in på något ämne bara sådär.
Snart ska jag väcka Peter, och då blir det promenad och kanske lite gym efter det :) Tråkigt att bara kunna ta armarna och benen, i stort sett. Vågar inte ta något annat eftersom det var ett tag sen jag körde styrka.
Grillning och bio ikväll om det går något bra
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.