Det dåliga samvetet :(
lillfisa · 2012-09-26 · 438 visningar
Usch....sonen håller på att skolas in på förskolan. Vi har gått tillsammans hemma i tre år bara han och jag...har haft vårdnadsbidrag. Vi har haft våra rutiner och hittat på våra saker på öppna förskolan och annat. Nu när han fyllt tre så sägs det ju att de behöver lite mer stimulans genom att få umgås och leka med andra barn och annat så då fick man ta beslutet då att det var dags att börja förskolan.
Till saken hör också att under dessa tre åren har det varit jämt omöjligt för oss att få barnvakt till vår son i mer än någon timme per ggn på en liten promenad eller ngt...och jag kan räkna på handens fingrar de ggr det har hänt, fråga mig inte varför...vi har frågat och frågat men det är alltid "vi får se på det" "nej" osv. Detta har ju gjort att sonen inte fått chansen att kunna umgås med andra än mamma och pappa på egen hand :(
Nu då så har vi ju börjat med inskolning, och jag vet att ju äldre de blir desto svårare är det. Det har man hört från duktiga anhöriga och andra förskolekunniga människor men nu så var det så att jag hade chansen att få vara hemma med min son längre och då valde jag det.
Kanske blev det på hans bekostnad för han hatar verkligen att åka till förskolan...idag grät han så fort han insåg han skulle dit. Hann inte ens få på ytterkläderna, den paniken är inte rolig att se att ens son har. På förskolan gråter han mestadels av tiden han är där har fröknar berättat. Det går att hitta på saker han tycker är roligt en stund men sedan kommer han på att mamma och pappa inte är där och tårarna börjar rinna igen.
VET att alla behöver gå igenom ungefär samma sak de första veckorna, men vill bara ta honom i famnen och säga han aldrig behöver dit igen :( Det gör så ont i hjärtat och jag vill bara gråta jag med :(
Om några veckor är det beräknat att mini kommer och jag ska vara hemma med han, för min del hade sonen kunnat få gå hemma tills det är dags för mini att börja dagis också haha. Då hade de ju iaf haft varandra sedan. Just nu innebär förskolan mest bekymmer för en annan. Inget körkort, flera km till dagis (bor på landet) bara 5 timmar tre dagar i veckan och stor som ett hus ska man hämta och lämna. (efter sängvila i över en månad ska man helt plötsligt vara multiaktiv igen) MEN nu är jag självisk igen, naturligtvis ska han gå på dagis, är ju för hans eget bästa!! Eller?? ;)
Till saken hör också att under dessa tre åren har det varit jämt omöjligt för oss att få barnvakt till vår son i mer än någon timme per ggn på en liten promenad eller ngt...och jag kan räkna på handens fingrar de ggr det har hänt, fråga mig inte varför...vi har frågat och frågat men det är alltid "vi får se på det" "nej" osv. Detta har ju gjort att sonen inte fått chansen att kunna umgås med andra än mamma och pappa på egen hand :(
Nu då så har vi ju börjat med inskolning, och jag vet att ju äldre de blir desto svårare är det. Det har man hört från duktiga anhöriga och andra förskolekunniga människor men nu så var det så att jag hade chansen att få vara hemma med min son längre och då valde jag det.
Kanske blev det på hans bekostnad för han hatar verkligen att åka till förskolan...idag grät han så fort han insåg han skulle dit. Hann inte ens få på ytterkläderna, den paniken är inte rolig att se att ens son har. På förskolan gråter han mestadels av tiden han är där har fröknar berättat. Det går att hitta på saker han tycker är roligt en stund men sedan kommer han på att mamma och pappa inte är där och tårarna börjar rinna igen.
VET att alla behöver gå igenom ungefär samma sak de första veckorna, men vill bara ta honom i famnen och säga han aldrig behöver dit igen :( Det gör så ont i hjärtat och jag vill bara gråta jag med :(
Om några veckor är det beräknat att mini kommer och jag ska vara hemma med han, för min del hade sonen kunnat få gå hemma tills det är dags för mini att börja dagis också haha. Då hade de ju iaf haft varandra sedan. Just nu innebär förskolan mest bekymmer för en annan. Inget körkort, flera km till dagis (bor på landet) bara 5 timmar tre dagar i veckan och stor som ett hus ska man hämta och lämna. (efter sängvila i över en månad ska man helt plötsligt vara multiaktiv igen) MEN nu är jag självisk igen, naturligtvis ska han gå på dagis, är ju för hans eget bästa!! Eller?? ;)
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.