Det blir inte alltid som man tänkt sig.
JennyBacklund · 2014-01-03 · 436 visningar
Jag är en tjej av stål. Jag är verkligen ingen som lägger sig ner när jag får motgångar. Jag kämpar och jag kör tills allt är på rätt plats igen. Men ibland kan man inte styra över vissa saker.
Jag klev på mitt första pass av mina 4 sista pass på jobbet idag. Sen går jag på graviditets penning från fredag nästa vecka. Men jag fick info av personen jag löste av i morse att jobbet är oerhört tungt just nu. (Jag har varit ledig i en vecka och just nu varierar dagsformen väldigt mycket på min arbetsplats.) För att inte gå in på sekretess så kan jag bara säga att enda veckan behöver man inte hjälpa till med något från att vecka efter kan man behöva hjälpa till med minsta detalj som att ta på strumporna tex. Man ser på min kund att han är besvärad över att behöva fråga mig om hjälp för minsta lilla. Och idag när jag satt på knä framför honom och tog på alla kläder så sa han: - ursch det måste vara jätte jobbig för dig att jobba nu med magen och allt. Då fick jag så dåligt samvete! Jag vill inte att han ska tro att jag går runt och tänker att han är en börda. Och så vill jag ju jobba mina sista pass. Trots allt bara 4 dygn kvar.
MEN jag insåg sen att det kommer inte att gå! 4 dygn och jag vet att jag kommer få slita! Kliva upp 06.45 på morgonen och sen inte få lägga mig förrän runt 01. Och då vet jag att lillen därinne kommer härja så det kommer inte bli speciellt mycket sömn. Jag känner mig så svag! Jag vill verkligen fixa de här! Jag har varit sjuk 2 pass på hela förra året och inget utav den har varit graviditetsrelaterat. Ändå skämdes jag när jag ringde Chefen och frågade om kvinnan som ska vikariera för mig kan hoppa in lite tidigare för jag tror att jag måste sjukskriva mig. Ångest! Men min chef förstod. Hon sa att jag varit oerhört stark och ändå hållt ut. Jag har skött väldigt mycket på nya jobbet och tagit ansvar. Så hon va glad att hon haft mig här när vi haft så många personalbyten. Men nu verkar vi fått ihop en bra grupp och det känns skönt att kunna lämna det.
Jag har en sambo som är väldigt orolig för mig och bebis också. Han tycker att jag ska släppa jobbet. Det är ingen som tackar mig sen när det händer något med oss bara för att man vill ställa upp.
Så nu jobbar jag endast detta dygn. Och slipper de andra 3 dygnen. Sjukskrivning blir det på dem. Jag har sammandragningar för minsta rörelse nu. Och jag vet att det inte är farligt för mig eller bebis. Men det är väldigt obehagligt! Vi är i vecka 31 och bebis börjar få det trångt. Så han sparkar och far runt i magen mest hela tiden. Han favoritsida är höger och jag har känt av honom konstant sen i morse. Känns som han inte får lugn och ro när jag lyfter, gör förflyttningar och grejer på jobbet.
Ja så nu får jag sänka garden och inse att man inte kan va stålkvinnan i alla lägen. Eller så får jag inse att jag kanske just är stålkvinnan för att jag väljer att gå hem.
Jag klev på mitt första pass av mina 4 sista pass på jobbet idag. Sen går jag på graviditets penning från fredag nästa vecka. Men jag fick info av personen jag löste av i morse att jobbet är oerhört tungt just nu. (Jag har varit ledig i en vecka och just nu varierar dagsformen väldigt mycket på min arbetsplats.) För att inte gå in på sekretess så kan jag bara säga att enda veckan behöver man inte hjälpa till med något från att vecka efter kan man behöva hjälpa till med minsta detalj som att ta på strumporna tex. Man ser på min kund att han är besvärad över att behöva fråga mig om hjälp för minsta lilla. Och idag när jag satt på knä framför honom och tog på alla kläder så sa han: - ursch det måste vara jätte jobbig för dig att jobba nu med magen och allt. Då fick jag så dåligt samvete! Jag vill inte att han ska tro att jag går runt och tänker att han är en börda. Och så vill jag ju jobba mina sista pass. Trots allt bara 4 dygn kvar.
MEN jag insåg sen att det kommer inte att gå! 4 dygn och jag vet att jag kommer få slita! Kliva upp 06.45 på morgonen och sen inte få lägga mig förrän runt 01. Och då vet jag att lillen därinne kommer härja så det kommer inte bli speciellt mycket sömn. Jag känner mig så svag! Jag vill verkligen fixa de här! Jag har varit sjuk 2 pass på hela förra året och inget utav den har varit graviditetsrelaterat. Ändå skämdes jag när jag ringde Chefen och frågade om kvinnan som ska vikariera för mig kan hoppa in lite tidigare för jag tror att jag måste sjukskriva mig. Ångest! Men min chef förstod. Hon sa att jag varit oerhört stark och ändå hållt ut. Jag har skött väldigt mycket på nya jobbet och tagit ansvar. Så hon va glad att hon haft mig här när vi haft så många personalbyten. Men nu verkar vi fått ihop en bra grupp och det känns skönt att kunna lämna det.
Jag har en sambo som är väldigt orolig för mig och bebis också. Han tycker att jag ska släppa jobbet. Det är ingen som tackar mig sen när det händer något med oss bara för att man vill ställa upp.
Så nu jobbar jag endast detta dygn. Och slipper de andra 3 dygnen. Sjukskrivning blir det på dem. Jag har sammandragningar för minsta rörelse nu. Och jag vet att det inte är farligt för mig eller bebis. Men det är väldigt obehagligt! Vi är i vecka 31 och bebis börjar få det trångt. Så han sparkar och far runt i magen mest hela tiden. Han favoritsida är höger och jag har känt av honom konstant sen i morse. Känns som han inte får lugn och ro när jag lyfter, gör förflyttningar och grejer på jobbet.
Ja så nu får jag sänka garden och inse att man inte kan va stålkvinnan i alla lägen. Eller så får jag inse att jag kanske just är stålkvinnan för att jag väljer att gå hem.
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.