Det är ju nu det börjar bli roligt ju!
jamjam · 2011-01-27 · 400 visningar
Man går runt och undrar nästintill hela livet, första vart bebisar kommer ifrån, hur blir dom som en själv... Sedan när man vet så vill man inget annat än att kunna göra en egen bebis... Sedan efter det så kommer det riktiga, det svåra, den stora frågan... Men hur är det att vara gravid?
Jag har alltid varit "intresserad" av förlossningen, och har frågat alla som har fått barn, hur känns det? Vad händer? Vad gör man? och dom kan svara på frågorna så ordagrant och detaljrikt som möjligt men man fattar inte ett skit ändå, man går ändåså och undrar hur det känns och hur det kommer bli.
Jag har varit gravid en gång innan, år 2oo7 då va jag 18 år, hade inget jobb, bodde i en etta med min pojkvän som jag bara varit tillsammans med i 2 månader och vi visste inte alls vad som skulle hända mellan oss i framtiden- så vi valde abort, för barnet skull faktiskt! Den hade inte fått det bästa om vi tagit det stora beslutet då!
Men bara den "lilla stunden" va allt annorlunda från denna gången, jag mådde inte illa, men jag fick flytningar som inte va av denna värld varje morgon, jag va mycket tröttare men kände mej så kärleksfull hela tiden.
Idag 4 år senare så är vi fortfarande tillsammans, vi vet vart vi har varandra vi har större boplats och fixad ekonomi. Det känns bara så rätt just nu och detta är vad vi vill till 100%.
Under denna graviditeten va den "lilla stunden" fullt med illamående, inga flytningar och hormoner som sprutar ut ur öronen!!!
Och så har det varit tills nu! Jag har mått illa, varit så trött och jävligt, sur och irriterad jag har inte alls varit lätt att leva med och jag har läst om den underbara mellantiden då allt ska kännas så bra, man ska sväva på små moln och bara "njuta" av sin graviditet, vara lycklig för det barn man ska få.
Men inte jag inte, jag har gått o väntat på denna tiden och känt mej surare och surare för varje dag som går och undrat varför jag inte får "den goa tiden". Självklart har jag längtat efter "Smulan" och klappat magen och myst med den och tyckt att det varit underbart men hormonerna har tagit över så otroligt mycket av min ork!
Tills NU! det är ju nu det börjar bli kul ju! Andra kan känna hur den sparkar och det syns på alla sätt och vis. Folk säger grattis när man är på restaurang och tittar på en och ler. Då blir jag så glad och bara väntar på min lilla plutt som snart är här men fattar inte ett skit samtidigt som den sparkar kan jag ligga o le och bara tänka "de här är ju fan sant ju!!!!! Helt otroligt, heeelt otroligt, jag ska bli mamma om ca 4 månader!"
Nu kommer det ju bara o bli tyngre och tyngre men det gör inget alls, jag längtar tills jag är så tung att min pojkvän får ge mej fjärrkontrolen för jag kan inte böja mej framåt! Det kommer ju bli UNDERBART!
Jag har alltid varit "intresserad" av förlossningen, och har frågat alla som har fått barn, hur känns det? Vad händer? Vad gör man? och dom kan svara på frågorna så ordagrant och detaljrikt som möjligt men man fattar inte ett skit ändå, man går ändåså och undrar hur det känns och hur det kommer bli.
Jag har varit gravid en gång innan, år 2oo7 då va jag 18 år, hade inget jobb, bodde i en etta med min pojkvän som jag bara varit tillsammans med i 2 månader och vi visste inte alls vad som skulle hända mellan oss i framtiden- så vi valde abort, för barnet skull faktiskt! Den hade inte fått det bästa om vi tagit det stora beslutet då!
Men bara den "lilla stunden" va allt annorlunda från denna gången, jag mådde inte illa, men jag fick flytningar som inte va av denna värld varje morgon, jag va mycket tröttare men kände mej så kärleksfull hela tiden.
Idag 4 år senare så är vi fortfarande tillsammans, vi vet vart vi har varandra vi har större boplats och fixad ekonomi. Det känns bara så rätt just nu och detta är vad vi vill till 100%.
Under denna graviditeten va den "lilla stunden" fullt med illamående, inga flytningar och hormoner som sprutar ut ur öronen!!!
Och så har det varit tills nu! Jag har mått illa, varit så trött och jävligt, sur och irriterad jag har inte alls varit lätt att leva med och jag har läst om den underbara mellantiden då allt ska kännas så bra, man ska sväva på små moln och bara "njuta" av sin graviditet, vara lycklig för det barn man ska få.
Men inte jag inte, jag har gått o väntat på denna tiden och känt mej surare och surare för varje dag som går och undrat varför jag inte får "den goa tiden". Självklart har jag längtat efter "Smulan" och klappat magen och myst med den och tyckt att det varit underbart men hormonerna har tagit över så otroligt mycket av min ork!
Tills NU! det är ju nu det börjar bli kul ju! Andra kan känna hur den sparkar och det syns på alla sätt och vis. Folk säger grattis när man är på restaurang och tittar på en och ler. Då blir jag så glad och bara väntar på min lilla plutt som snart är här men fattar inte ett skit samtidigt som den sparkar kan jag ligga o le och bara tänka "de här är ju fan sant ju!!!!! Helt otroligt, heeelt otroligt, jag ska bli mamma om ca 4 månader!"
Nu kommer det ju bara o bli tyngre och tyngre men det gör inget alls, jag längtar tills jag är så tung att min pojkvän får ge mej fjärrkontrolen för jag kan inte böja mej framåt! Det kommer ju bli UNDERBART!
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.