destruktiva tankar

22+6 går snart in i 23+0=graviditets vecka 24. Sen jag flyttade från mamma och pappa har jag bara gråtit. Varje dag, varje natt. På jobb, utanför jobb, och sen fick jag reda på en sak som min kille hade gjort och gjorde mig ännu sämre. Jag vill inte ha något med han att göra förutom en förklaring från hans sida. Sovit här i min nya lägenhet i 2 nätter. Första natten sov jag 2 timmar, i natt sov jag 3,5. Jag försökte sova lite när jag kom hem men började gråta och sen sov en 30 min och började gråta hejdlöst. Tankarna började att cirkulera i abort och skicked mess till mamma om de . Hon sa att det är försent och även om jag inte hade min kille så tror hon på mig. Allt är nytt menade hon på. Flytt till ny stad, ensamheten + alla hormoner! Men varför ska jag känna så här? Jag var jätte lycklig och jätte glad till graviditeten medans mamma var lite fundersam och jag övertygade henne om hur bra allt skulle bli. Men nu när jag fick eget så mår jag bara skit. Jag vill inte ha barn. Jag vill va ett barn själv. Jag tänkte till och med hur jag kunde få ett missfall själv och att om jag dör så slipper jag det problemet och alla andra problem. Jag känner mig ensamast i världen, jag hatar mig själv. Jag är tjock och ful. Finnig och jävlig, blodsprängda ögon av all gråt under dessa dagar och svullen i hela ansiktet pga det. Mammaoch pappa stöttar mig i ALLT och jag är evigt tacksam till dom. Därför får jag ångest till allt dumt jag har gjort och sagt till dem. Jag ångrar allt. Jag älskar dom över allt annat och så fort jag ser mamma uppdaterar på Facebook börjar jag gråta. Jag vill dö! Jag mår bättre då än så jag gör idag. Jag VET att jag behöver hjälp i mitt tänkande och jag ska till barnmorskan på tisdag nästa vecka. Tänkte skriva ut detta jag har skrivit för jag kommer nog bara att gråta och inte få fram ett ord. Jag har varit deprimerad innan i mitt liv och pratat med psykolog men det hade inte varit fel att få det nu med. Om man googlar på graviditets depression så är det vanligare än vad man har tänkt sig, men jag känner mig som sagt ensamast i världen och har ingen ork att prata med någon annan än mamma just nu. På jobbet känner jag mig som en zombie och är i egna tankar. Hur ska detta bli nu till jul? Hatar detta tänkande. Vill vara mig själv då jag är en stark, positiv och glad tjej. Saknar henne.